Den här veckan har det gått lite upp och ner faktiskt. Vi hade Evelinalektion i torsdags igen och det blåste väldigt mycket, kändes som att Guffi var mer i luften än på marken. Speciellt den lilla stund det gick fortare än i skritt. Underlaget i paddocken var katastrof eftersom det varit så varmt. Det var blandat is, snöslask och barmark. Slasket stänkte på lyftstolparna, vinden ven och grejer fladdrade. Ja, Guffi tränade flygning. Lektionen bestod till stor del av att rida ca 1 meter innanför spåret och flyttade hästarna ut mot staketet och tillbaka igen. Guffi räknade ut vad han skulle göra och gjorde före mig, slarvade och fokuserade på annat. När vi skulle ta det i spring insåg jag att det inte gick, så fort jag försökte rida flög han i luften. Så vi gick tillbaka till skritt och då blev jag lite mer bestämt och det gick bättre. Vi avslutade bra iallafall.

 

Idag blev det en kort uteritt med Maria och Tibra. Guffi gick först stor del av tiden, annars gick vi brevid varandra och han fick bara gå bakom några korta stunder. Det var vårat fokus idag. Inget nos i svans! Guffi bjöd på alla gångartet och jag kan verkligen inte låta bli att le när han tar tölt och bara rullar på. Tänk vad vi har jobbat och nu har allt slit äntligen lönat sig. Jag tror vi har hittat ett sätt som inte sätter spänningar i någon av oss och det blir roligt. Vi kunde rida runt sjön eftersom mycket av snön har smält bort. Vi är inte bortskämda med ridvägar där vi kan rida runt, runt sjön är en av dom och den är precis lagom, tar ca 40 minuter runt. Solen sken genom de tunna molnen och det var inte för varmt. Tråkigt nog hade jag inte så mycket tid på mig, annars hade jag kunnat spendera hela dagen i stallet och önskar att jag haft fler hästar att rida. Men ingen skulle kunna slå världens bästa Puffe!

 

De senaste veckorna, sedan jag kom hem från Italien, har Guffi varit så ovanligt lugn. Varje dag jag varit ute till honom har han varit lugn. Det är nästa så att jag börjar fundera på om någon har bytt ut min häst. Han kan självklart var lugn annars också, men det har nog aldrig hänt att han varit det så här länge och samtidigt varit pigg och glad. Det här gör att det känns väldigt roligt att rida och jag vill rida hela tiden. Det går dessutom så himla bra med tölten att jag inte riktigt vågar tro på det. Det kommer säkert inte alls gå imorgon tänker jag, men så överraskar han mig. Idag bjöd han till och med på tölt på lite lösa tyglar. Var kom det ifrån?

 

Vi fick sällskap av Tyr och Frodi upp på berget idag i den härliga vårvintersolen. Det blev galopp och trav där uppe. Snön är lite besvärlig och hästarna måste verkligen koncentrera sig på var de sätter fötterna. När vi vände hemåt var Guffi så avslappnad, nosen i backen på långa tyglar hela vägen tillbaka till nerförsbacken. När vi kom ner på vägen igen tänkte jag stampskritt och sen upp i tölt och vad han töltade! Hade verkligen ingenting i handen, så jag testade att släppa efter ännu mer och korta bitar satt jag där och skrattade på helt långa tyglar.

 

I onsdagskväll när jag vi red i paddocken var han rätt tjurig, fortfarande lugn och glad, men tjurig när det blev jobbigt. När jag krävde lite mer. Han testade det mesta för att slippa under, kasta sig åt vänster, höger, framåt och rusa. Ja allt förutom bakåt faktiskt. Men vi kom överens tillslut och även då bjöd han på mycket tölt. Det märks tydligt efteråt att det är jobbigt för honom fortfarande, han blir väldigt flåsig. Men han försöker verkligen och det känns verkligen som att han börjar hitta styrkan i tölten. Jag hoppas verkligen att det är här för att stanna nu, jag vill inte bli av med den igen!

 

Igår var det kurs för Malin Bengtsson och jag stod hela dagen i paddocken med kameran för att fota de andra om jag inte satt på Guffi och red själv. Man lär sig mycket av att titta på andra och jag fick hjälpa till och vara trafikpolis. Ni vet när man blir tillsagd att rida tre serpentinbågar eller inte tappa de små barnen man håller i händera och inte ska tappa för då blir de överkörde. Ja, ni som ridit för Malin förstår det där med barnen, det är inga riktigt barn alltså.

 

Mina båda lektion med Guffi gick riktigt bra och vi fick mycket hjälp med tölten. Någon hade viskat till Malin att det gått bra för oss med tölten så hon ville se hur den såg ut nu och sedan fortsatte vi därifrån. På förmiddagen red jag tillsammans med en tjej som ramlat av för ett halvår sedan och detta hade gjort henne rädd och satt myckte spärrar i henne. Hon fick göra undefär det jag och Guffi för ett år sedan och det var väldigt bra för mig att se vilken utveckling vi gjort sedan dess. Det kan hända mycket på ett år.

 

På förmiddagen fick vi träna på stampskritt, ett väldigt bra sätt att komma upp i tölt utan att sätta spänningar i kroppen. Man ska tänka att man ska stampa fram i skritt, nästan på gränset till tölt/trav. Tölt på volt och runt spåret. Guffi bjöd på några tjurstamp när det blev jobbigt, speciellt i vänster varv som han kan protestera rätt högljudt i. Första tjurstampet han bjöd på sa Malin "Det finns fortfarande i honom" och trodde att han hoppade till av lättskrämdhet, nerver eller vad hon nu tänkte men jag kände att nä, det där var tjurighet. Så jag har visst lärt mig att känna skillnad även på hans skutt. Vi fick också göra försök till öppna i tölt på medellinjen, vilket ingen av oss trodde skulle gå så bra som det gjorde men han förvånade oss båda!

 

På eftermiddagen red jag med Maria som hade lånat Spes och vi fick rida på en ruter med en kona i varje hörn. En övning speciellt framtagen till Guffi tydligen. Innan vi började med det fick jag träna på att ha en jämn kontakt med båda tyglarna utan att göra något, alltså inte tappa några små barn (när det glappar). Tillslut så, bara jag bestämde mig så gick det. Vi skulle rida fram till valfri kona och göra framdelsvändning ett helt varv runt och sedan vidare till nästa kom. Nosen skulle hela tiden vara mot konen vilket inte var så lätt när jag skulle ha kontakt på tyglarna men inte göra något med dom förutom kanske fånga upp lite när framdelen for i väg. Ben ben ben och säte säte säte. Vilket vi har tränat mycket så nu förstår han det mycket bättre, men svårt var det. Malin ville testa vad Guffi gör när han inte kan krångla sig iväg åt så många håll eftersom jag fick rama in honom ordentligt mellan skänklarna. Sen gick vi upp till nivå 3 och skulle gå rakt fram till konen, sen backa två steg och bakdelsvändning på det avståndet. Här fick vi problem för Guffi fortsatte backa när jag bad honom flytta bakdelen, så vi fick skippa backningsmomentet och bara göra framdelsvändning på avstånd från konen. Vi fick vi gå runt på rutern och flytta vid varje kon och sen tog vi det i tölt. När jag kom på att jag måste svänga med min överkropp kändes det väldigt bra.

 

Efteråt började vi prata om vad som faktiskt hände med de här övningarna. Malin ville se om han faktiskt är så stel i vänstersida som han beter sig som och jag kändes faktiskt ingen skillnad i åt de båda hållen/varven vi gjorde det i. Det gick lika bra åt alla håll. Hmm, ja det sitter nog mycket i hans huvud och faktiskt inte så mycket i kroppen längre. Han glömde nog bort huvudet när han blev så fokuserad på mig, han var verkligen med mig genom hela övningen. Mycket bra övning, den ska vi fortsätta med.

 

Här kommer lite bilder på oss. Jag tycker det är stor skillnad, han ser så avslappnad ut i tölten och det har han aldrig gjort förut. Är det verkligen min häst det där? Han använder ju bakbenen, FinPuffe!

 

Nu har jag snart varit hemma i en vecka efter min alperna semester men jag har som vanligt inte hunnit skriva något. I början på vecka tog vi det lugnt, när jag kom hem i söndags var jag och mamma ut till Guffi. Vi pysslade på i paddocken medans mamma fika med de andra i stallet. I tisdag var vi ute på promenad i mörkret med Maria och Tibra, vi gick nog 5-6 kilometer den kvällen men både hästarna var väldigt positiva och Guffi gick lång låg bakom mig, även på vägen bort.

 

I torsdags var det lektion för Evelina igen och jag hade inte ridit sedan förra lektioner, alltså på två veckor. Han blev skodd på förmiddagen och hovslagaren hade släppt ut honom med grimman på eftersom jag var tvungen att åka på jobbet. När Peter kom hem hade han fått in nosdelen i munnen och nästan tuggat sönder den. Tur nog verkar han inte fått några men av det, förväntade mig att han skulle vara stel eller vara stirrig men det var han inte. Trodde inte alls det skulle gå bra pga detta och för att jag inte ridit på ett tag. Trodde han skulle vara spänd och det var han i början, för att jag var det så klart. Skänkeln för att böja tog han som gasa osv. Men helt plötsligt så flöt det bara på. Vi fick börja på en stor volt, böja runt skänkel och de där vi brukar göra. Sen övergick vi i att rida en stor åtta över hela planen. Vi började på vänster volt vänster ställda och när vi gick över till höger volt skulle vi fortsätta ha dom vänster ställda. Och samma sak i andra varvet. Förvånade nog kändes det lättare att rida honom utåtställd, men han kändes väldigt jämn i båda varven. Vi varvade även med "rätt" ställning på rätt volt. Vi övergick sedan i tölt. Gick lite knackigt, jag fegade ut och tog trav i stället och det var ju enkelt, fina växlingar mellan volterna fick vi till. Bestämde mig för att prova i tölt igen och fick mer hjälp av Evelina och helt plötsligt sa det klick och vi flöt fram i tölt. Inte riktigt efter åttan utan svängarna tappade vi då, men vad roligt det var! Han kan ju! Vi kan!

 

Idag ville jag rida ut men ingen med mig, så jag bestämde mig att vi provar själva. Vi måste komma förbi det här någon gång och jag försökt med olika metoder men inte hjälper. Problemet är att han tvärvänder, inte så han skenar hemåt, utan i skritt bara vänder han och smått omöjlig att få tillbaka åt det håll jag vill. Det börjar redan med att han itne vill gå ut ur paddocken, så jag hoppade upp på parkeringen och red ut direkt på vägen. Gick bra några meter sedan började han och då bestämde jag mig för att om han vänder, då backar vi. Och vi backade, vände åt rätt håll, han stannade och vände, vi backade och vände tillbaka rätt. Så där höll vi på de ca 200 meterna fram till vi kunde svänga in i skogen. Men vi kom fram även om det gick baklänges! In i skogen och där blev det lite galopp och han försökte vända några gånger men det gick mer framåt än backåt där. Sen kom vi ut på travvägen och då började vi igen. Där var det svårt att backa, det är ganska brant upptåt, så det tog längre tid för oss att komma vidare. Men när vi gjorde det tog vi galopp. Tills det tog stopp och han vände igen. Tillslut sa jag åt honom att han inte får bestämma när vi ska vända det gör jag, vi skrittade några meter, tog galopp, jag saktade ner och jag vände. Och då var vi uppe på berget. Första gången vi tagit oss hela vägen upp själva faktiskt. Kände mig väldigt nöjd, han var aldrig stressad utan bara riktigt tjurig och envis. Men hans matte kan vara ännu envisare fick han lära sig idag.

 

När jag började rida Guffi för alla år sedan hade vi aldrig några problem med att rida ut själva, utan det har blivit svårare och svårare med åren. Och jag tror det beror på att han inte vågade säga ifrån, uttrycka sina åsikter och bara gjorde då i början. Han var avstängd helt enkelt. Nu har han åsikter om allt, och utnyttjar att jag kanske inte alltid är så bestämd. Som Malin sa på den senaste kursen, jag måste lära mig att sätta gränser. Så, det går ju och vi kan bara jag bestämmer mig. Sen måste våra humör vara mottagliga för att utvidga vår komfortzon, men det är så tydligt med Guffi när det går att sätta mer press på honom. I morgon är det Malinkurs igen, så vi får se imorgon vad vi får göra för spännande den här gången.