Idag regnade det iallafall inte i stallet, men blöt blev man ändå i skogen. Jag körde faktiskt sambons stora nya bil för andra gången, men det gick faktiskt bra, och hämtade Frida. Helen och ÅKe var och hämtade halm till vindskyddet så de ska få det mysigt i vinter.

 

När vi kom ut eldade Fridas morfar på gården och i hagen precis brevid stod båda hästarna och såg ut att tycka att röken var riktigt trevlig. När vi senare red gick vi rakt igenom en del pustar med rök och ingen av dom reagerade, det var ju skönt att veta.

 

Vi skulle som sagt rida idag och Guffi kändes lite sisådär, men jag ville försöka iallafall. Gick med honom en ganska lång stund först. När jag sedan började ta mig upp gick det väldigt bra. Hängde en gång först utan att sätta mig och då flyttade han sig faktiskt något steg utan att det var särskilt farligt, bra tecken! Sedan hängde jag en stund innan jag satte mig upp. Har märkt att sedan jag tittade på dokumentären om Buck Brannaman, så håller jag mig lägre mot Guffi och hänger kvar en liten stund precis innan jag lägger över benet. Så här gjorde även tränaren förra helgen när hon skulle upp på Guffi. Det gick iallafall bra. Frida hade dock lite problem med Serstök, hon fipplade med bettet väldigt mycket mer än vanligt och böjde sig ifrån Frida fast hon inte bad om det. Men vi kunde inte komma på varför hon höll på så förutom att det kanske var det raka bettet hon störde sig på. Men hon kom också upp lugnt och fint efter en stund på en stilla stående lugn Serstök.

 

Böjde och ställde lite, volter och serpentiner och att hålla sig lugn fokuserade jag på idag. Han sänkte sig väldigt fint utan särskilt mycket jobb för min del, nästan av sig själv. Efter många års slit med detta kändes det väldigt underligt att han gjorde det helt själv nästan. Sedan bestämde vi oss för att rida en sväng i den torra skogen, men först var vi ju tvungna att gå förbi den fasansfulla släpvagnen (Serstöks ord!). Med Guffi först som inte alls brydde sig kunde hon också gå förbi lugnt. Dom där två hästarna liter ju verkligen på varandra, kan den ena så kan den andra.

 

Inne i skogen kändes Guffi lite slö, som en riktigt svampplockare ute på söndsagspromenad, men han gick ändå på med ordentligt tunga steg. Blev lite piggare när vi kom ut igen och töltade lite grann på vägen. Den är så härligt nu, så lätt! Men formen är skit, men det kommer, det kommer. Han sänker sig något steg i taget iallafall, så det är på väg.