I torsdags var det återigen dags för lektion för Evelina. Hugur den pajasen hade som vanligt tappat en sko, men Peter slog på den så mamma kunde vara med. Under tiden fick vi borsta på skitungen Soldan eftersom han och Peter skulle rida med oss. Mamma kommenterade efteråt att det är rätt skönt att rida med dom, för då känns det som att vi andra kan så mycket. Soldan är inriden i höstas så han är fortfande grön och unghästig, men han utvecklats väldigt mycket ändå.

 

Iallafall, så gick det hela skitbra! Allting var ju inte perfekt, men det var roligt, avslappnat och träningsvärken i låren kom dagen efter. Vi fick börja med att rida på en stor 20 meters volt på ena kortsidan och verkligen jobba med att böja hästarna runt skänkeln, sen ut på långsidan och in på en liten 10 meters volt på andra kortsidan och böja ännu mer, men bara med skänkeln. Jo tjena, inte så enkelt nej. I vänster varv går det rätt bra för då lyssnar Guffi på min vänster skänkel, men i höger är det som att vi inte har någon riktig kontakt. Jag vet inte om det är jag som blir stum i höger benet eller han som har blivit okänslig och inte lyssnar på den, eller kanske en kombination av det hela. Så jag får hela tiden påminna mig om att vara aktiv med höger benet och dutta mer än pressa. Sen tog vi det i trav, men det kändes ändå som att det började släpp lite där på slutet.

 

Sen skulle vi rida öppna innanför spåret. I skritt gick det ganska bra, rumpan for lite fram och tillbaka i vänster varv. Sen skulle vi göra det i tölt. Då blev det svårt men min nyfunna tölt häst töltade riktigt fint. Avslappnat och lugnt, och det kändes som att han hade roligt. Vilken skillnad det är! Och han blir inte alls tjurig och arg när det blir för jobbigt. Vi fick inte riktigt till någon öppna men en lite böjning och kanske någon flytt av bogarna då och då. Problemet var bara att när han gjorde rätt så ramlade vi ner i trav, men det får vara så. Så länge han gör rätt vill jag inte säga att han gör fel bara för att han byter gångart för det spelar ingen roll just då. Bra kändes det iallafall!

Ni vet den där känslan när ens perfekt ridbyxor håller på att ramla isär av allt för mycket användning? Ni vet när dragkedjan går sönder och de spricker i sömmen i baken. 

Ni vet den där känslan när ens perfekta ridbyxor inte går att hitta någonstans så man kan köpa nya när de gamla verkligen inte går att använda längre och alla andra ridbyxor man provar inte riktigt håller måttet?

Ni vet den där känslan när man år senare äntligen hittar någon som säljer ett par av de där perfekta ridbyxorna? Och den dagen de äntligen ligger i postlådan och väntar på att bli uppackade. 

Ni vet den där känslan när man efter flera år tar på sig de perfekta ridbyxorna och kroppen skriker av lycka?

Japp, det var jag med om igår! Äntligen har jag ett par Mountainhorse Embla i mina ägor igen! De är till och med skönare än jag minns och de sitter så bra. JAAAAAAAA!

I min otur med alla sjukdommar hade jag lite tur den här veckan. Det var riktigt ruskigt väder i torsdags så lektionerna med Evelina flyttades till lördag, alltså igår. Perfekt för mig så jag hann bli lite friskare. Hade en ordentlig febertopp i torsdag så jag är glad att det blev som det blev så jag kunde rida.

 

Guffi var stel. Inte så konstigt som han vilat. Som vi vilat. Kände inte att jag fick någon respons på min skänklar, kan varit jag som var trög och svag, eller så var det han som ignorerade mitt lama försök. I skritt gick det bra, men hände inte så mycket i trav. Vi red på volt och en åtta och tillslut fick jag igenom varvbytena på åttan och kände mig nöjd med det. Sen att det blev en jäkla bananåtta resten av volterna kan vi ju bara glömma. Evelina pratade om att man kanske inte kan förvänta sig att hästen ska göra hela övningen korrekt när de har stått ett tag, och det är ju himla självklart. Efter det tror jag mina krav sänktes lite och vi kunde slappna av och bara rida, utifrån dagens förutsättningar. Med en flåsande snorig matte och stel häst.

 

Vi köra även en del tölt, igångsättningar och nedtagningar på riktigt. Vi skulle inte bara rida tölt utan vi skulle förbereda så vi hade de bästa förutsättningarna när vi väl tog upp dom i tölt och verkligen rida ner i skritt. Man är rätt slarvig där, men det gick väldigt bra. Speciellt i vänster varv. I höger blev han nästan för avslappnad och sökta sig neråt så det blev trav några gånger. I vänster bara flöt det på, mjuka förberedelse, lätt upp i tölt och mjuka nedtagningar utan trav eller ramlade ner i skritt. Sen travade vi av och då kändes traven mycket bättre, vi hade nog båda kommit igång lite mer då.