Igår fick jag återblick av hur Guffi var för 5 år sedan, eller ja kanske det till och med är 6 år nu. Det började som vilken annan dag som helst. Han var som han varit de senaste veckorna, inte så sugen på att gå in i stallet och lite svårt att stå stilla, men ändå inte för mycket tramsig. Vi gick ner till paddocken och tog med halsringen för att träna lite på att använda den. Han lyssnade inte riktigt, varken på bettet, halsringen eller min kropp, så började med att göra mycket halter. Han ormade runt och gjorde väldigt fina piruetter iofs, men det var inte det jag ville. Han kändes pigg så jag tänkte att det berodde på det, så för att få bukt på det tänkte jag att han kunde få springa av sig lite vilket brukar hjälpa. Jag höll i både halsringen och tyglarna och vi for i väg i en ganska stressad tölt. Sen stängde han av och blev helt okontaktbar och bara rusade på i en galopptravtjolahopblandning. Min hjärna kastade mig tillbaka till när jag började ta hand om och rida Guffi, och alla tanker från då kom tillbaka. Försökte få stopp på honom men jag fick ingen reaktion så jag bytte taktik och lät honom springa på men pratade lugnt och slappnade av i kroppen. Efter några varv började han sakta ner och komma tillbaka, och då gick det att sakta ner till skritt. Sen var han som "vanligt" igen, ungefär som att inget hänt.

 

När jag började rida Guffi var han helt omusklad och otränad, känd för att bocka av alla som försökte sitta upp och väldigt osäker, vilket gjorde han stressad. Efter mycket skritturer började han orka mera och det var då dessa attacker kunde komma. När allt bara blev för mycket för honom att hantera. Det var länge sen det hände nu, och jag hade nog förträngt dom lite långt nere i någon håla. Senast var nog förra hösten i Västerås när jag upptäckte att sadeln inte passade längre. När jag tänker efter har det bara hänt i paddock, aldrig på någon uteritt eller så. Förutom när vi träffat på älg, men det är en annan sorts mental avstängning som sker då. Då är det rädsla för älgarna, det här är mer en mental explosion inufrån. Tidigare gånger har det hänt när det blivit för stora krav eller för mycket annat runt omkring som utlöst det hela. Vad det var denna gång får jag försöka klura ut, men jag tror att det kan vara alla energi han samlat på sig som han inte visste var han skulle göra av och halsringen kanske. De rör sig inte alls mycket i hagen och står mest bara och äter. Vi har använt halsringen två gånger tidigare och det har inte varit något problem, men idag blev han spänd när jag tog i den redan från början. Så den kombination var nog inte så lyckad.

 

Efteråt var han som sitt nu för tiden vanliga jag igen och då gick det faktiskt bra. Jag lätt halsringen vara, förutom en gång och då flög han fram 2-3 steg igen så sen strunta jag i den. Vi travade på i serpentiner för att han skulle få använda energin men ändå lyssna på vad jag gjorde med kroppen. På långsidorna ville han gärna öka men jag fokuserade på att rida lätt i en lugn takt och andas djupt, så tillslut travade han på i samma takt överallt. Vi slutade det kändes bra och avslappnat. Salka fick massage av Anna uppe i stallet så jag pratade med henne om att skrufset Guffi hade i pälsen i november har försvunnit helt efter avmaskningen och msm, så hon tyckte jag skulle fortsätta med msm och se om det hjälper mot eksemen sen. Jag hoppas verkligen det.

Idag strålade solen så man blev bländad när man gick ut, den värmde skönt och träden var täckta med snö. Guffi stod och solade i hagen och vi stod ute idag igen när jag borstade. Sen gick vi ner i paddocken och tömkörde. Gick både mycket bra och rätt dåligt. Han var pigg och det gick väldigt bra när han fick trava, men att skritta var ju fasligt tråkigt och speciellt när matte tyckte att man skulle gå på volt. Då förstod vi verkligen inte varandra, det bettlösa tränset gör det hela lite svårare dessutom. Men vi lär oss aldrig om vi inte använder det. Fast jag börjar faktiskt fundera på om man skulle prova något annat bettlöst alternativ. Det blev mycket igångsättning och nedtagning för att träna på att sakta av inte betyder stanna, utan han ska fortsätta gå framåt och tillslut kom han på vad jag ville.  Efteråt myste vi lite till i solen, sprayade hans strålar med äppelcidervinäger och åt ostmacka tillsammans.

 

I helgen har jag ridit både Guffi och Ör. Ör i lördags och Guffi igår, det blev faktiskt samma väg båda dagarna och sällskap av Karin. Det blir mycket grusväg (fast med snö på) och en ganska lång bit får man pulsar i snö och skoterspår. Det har varit kurs för Hjalti stallet så det var mycket folk i stallet och man får anpassa sig lite efter kursdeltagarna.

 

Med Ör gick det bra, mycket tölt och lite trav och långa pratstunder emellan. Vi pratade om hur jag uppfattar Ör och att det kanske inte är på samma sätt som Karin. Jag jämför ju med Guffi och de är väldigt olika. Insåg att hon blir mer travtaktig i tölten om hon är lite ställd åt höger, men inget alls åt vänster.

 

Igår red vi när kursen var slut och de andra åt lunch. Guffi var väldigt harmonisk och lugn, han har varit så himla yschig den senaste tiden. Men igår var han sitt lugna gosiga jag så vi stod ute i solen, borstade och jag fick faktiskt en puss av gullepuffen. Jag tog in han i stallet när jag skulle sadla eftersom vi inte har något bra ställe att sätta fast hästarna på ut. Han kan stå lös, men när det är mycket folk på gården är det lika bra att uppföra sig. Även då stod han ganska lugnt, fast Iza stod brevid i en box och försökte bryta sig ut och hälsa på Guffi.

 

Själva ridturen gick väldigt bra, bara för att jag skrev att han aldrig kommer bli någon tölthäst senast så bjöd han på mycket tölt, på ett enkelt sätt. Han har börjat få lite tempo faktiskt. Vi gjorde så att en skrittade och den bakom red om. Guffi tyckte det här var en förskräckligt hemsk övning, för han vill då inte gå först. Så där bröt han av till trav, och jag skulle bara ha tänkt fram, fram, fram, istället för att fokusera på tölten. Så nästa gång vi gör den ska jag tänka på att det är bättre att han går om med vilja istället för rätt gångart. Insåg det lite för sent sista vändan. Men innan och efter vi låg i "omkörningsfilen" bjöd han på den fina tölten. Några galopper blev det också och lite trav, men det blev mest tölt. Vi tränade också på att inte stanna in i Örs rumpa, hon är inte så förtjust i det, men han respekterar när hon varnar, men vid nästa inbromsning är han där igen. Sista galoppen fick han ligga först och då var alla skoterspåren över vägen förskräckligt farliga så vi hoppade lite fram och tillbaka över vägen. Hoppade av och gick sen sista kilometern och då var det bråttom hem.

 

Igår var en riktigt bra idag. Jag fick för mig att jag skulle rida med ett lite nytt tänk. Jag tror jag har fastnat lite i ett spår som tar bort glädjen lite. Så tanken var att rida med glädje och känsla. Så länge Guffi höll sig till den gångart jag ville och inte stressade så fick han springa på. Han är som sagt väldigt pigg just nu, så efter igångskrittningen tog vi trav men eftersom han smygtog galopp med jämna mellanrum tog fattade jag istället galopp så han fick springa av sig. Sen kunde vi faktiskt kommunicera. Galoppen i vänster varv var faktiskt riktigt trevlig och det kändes stadigt även på kortsidorna. I höger varv genade han lite mer och låg ner i kurvorna, som det brukar vara. Provade lite tölt, det är så svårt att låta bli, det gick väl helt okej, men kändes bara jobbigt för oss båda så vi la ner det ganska snabbt. Vi gick istället ut på vägen och körde tölt där. Ett litet damputbrott fick han, men annars gick det mycket bra. När vi vände och töltade tillbaka satt jag med ett stort leende och bara njöt. Vi vände en gång till och galopperade fram och tillbaka så tårarna nästan sprutade av fartvinden.

 

Sen gjorde jag ett nytt försök med Ör och efter att jag stått brevid henne och gosat med Iza, Salka och Spes så fick jag sätta på henne grimman efter 5 minuter. Och vilken rolig häst hon är! Jag trodde inte alls hon var sån så jag blev väldigt överraskad. Hon är femgångare, hennes tölt är både trav- och passtaktig om vart annat och lite framtung. Började med att kolla av start, stopp och svänga och man behövde bara använda rösten och kroppen som hon är väldigt känslig för. Tog sen trav och nån galoppfattning och sen taggade damen till och blev en liten räsertant. Sen hade vi bara roligt med tölten, jag satt och skrattade för att det var så roligt. Takten blev bättre ju längre vi höll på. Vi avslutade med tempoökningar på långsidorna och det var faktiskt svårt att sluta. Vad roligt det var! Ska rida henne imorgon igen tillsammans med Karin.

 

När man bara rider en häst är det så lätt att man fastnar och känner att man inte kommer någonstans. För några år sedan, innan jag köpte Guffi red jag i perioder många olika hästar varje dag och det saknar jag. Man lär sig så mycket så att rida andra hästar är bara roligt. Och dessutom upptäcker man ju vilken bra häst man själv har av det! För det finns ju faktiskt ingen som passar mig bättre, även om han inte är någon tölthäst och kommer nog aldrig bli, så är han bäst!

 

I onsdag kom hovslagaren ut och la om Guffis skor. Har haft gått 10 veckor sedan han var här sist, och första gången för den hovslagaren. Guffi stod mer stilla den här gången men istället slog han sitt bajsrekord och jag tappade faktiskt räkningen, men han bajsade minst 10 gånger. Nya människor är verkligen inte hans grej. Jag funderade först på att rida efteråt, men jag ändrade mig. Känns inte så snällt när han hade sån stressmage. Istället gick vi ner till paddocken och provade ett nytt bett jag köpt. Det ser ut som ett bombers happy tongue men det är från Shire och var mycket mycket billigare. Guffi är väldigt stilla i munnen, det är sällan han tuggar eller att det blir skum, men med det här bettet rörde han runt lite mer. Annars var det inte så stor skillnad våra andra bett.

 

Han fick mest springa lös för det var en pigg herre. Inte för att han räjsar runt, men att jag kan stå stilla i mitten och bara smacka lite för att han ska springa är ovanligt. Han kunde till och med ta galopp väldigt lätt, men då fick jag springa med.

 

Jag hade erbjudit mig att rida Ör åt Karin eftersom jag har så mycket tid över på vardagarna. Så jag traskade ut i hagen, men det tog 1,5 timme innan jag gick in därifrån. Ör vägrade bli fångad så jag gav faktiskt upp till slut. Jag försökte med allt jag kom på, titta på annat, stå och vänta, krypa på huk i djupsnö. När hon tillslut kom fram och nosade på mig när jag satt på huk kändes det ändå okej att ge upp.

 

I söndags tog jag och Karin en lite längre tur med Guffi och Ör. Det är nog min favoritväg på ungefär en mil som jag senast red i höstas. Det är några ställen i skogen som är väldigt blöta, så vissa tider på året känns det bättre att låta bli den. Men eftersom vi har ungefär en halvmeter snö nu var den riktigt bra. Man märkte inte alls av sumpmarkerna. När vi red bortåt stannade Ör några gånger och Guffi tyckte de var bra tillfällen att försöka vända hem, så det blev en hel del minivolter. När vi kom in i skogen blev det mycket roligare och båda hade bättre framåtbjudning. Vi stannade och fika ungefär på mitten, innan Guffi upptäcker att man är på väg hem. När vi red iväg igen hade han helt plötsligt väldigt bråttom och att stå stilla var nästintill omöjligt, så även då blev det minivolter. Annars var det en trevlig tur med härliga galopper, töltsträckor och sol.

 

Idag var det -18 hemma när jag tittade på termometern, men jag och Sofie hade bestämt att vi skulle rida på förmiddagen så jag bylsade på mig och åkte iväg. I stallet kändes det inte lika kallt, så det kanske var -15 där. Guffi var full i frost. Vi bestämde oss för att rida upp på berget och travvägen så det inte blev en så lång ridtur. När vi svängde in på travvägen stod där en traktor och en container, men det var inga människor där så vi red upp ändå. Ju längre upp vi kom, ju varmare blev jag och tillslut insåg vi att det verkligen var mycket varmare där uppe. Ingen bitande kyla länge. Helt fantastiskt var det där uppe, solen sken, blå himmel och det kan inte ha varit mer än -8. Första biten var plogade men sen blev det pudersnö så vi galopperade fram och tillbaka några gånger. Jag kände mig som en barn på julafton, det är så härligt! När vintern är så här förstår jag verkligen inte hur man inte kan gilla den.

 

När vi red hemåt insåg vi att en av containrarna som stod upp på berget hade försvunnit. Den gick ju inte bara upp i rök, så någon hade ju varit där och hämtat den. Så vi hoppade av och gick ner för backen, för säkerhetskull om vi skulle möta vad det nu var som körde runt med containrar. När vi kom ner till vägen stod där en lastbil med en krok som antagligen tog sats för att komma upp för den långa backen. Så både vi och han som körde hade tur med timingen, för hade vi mött honom mitt i backen hade det kunde bli spännande.

 

Ja, igår var faktiskt Guffi på rätt tjurigt humör. Så fort vi gjorde en övning lite för länge så gjorde han helt tvärtom. Han har börjat med att vägra gå rakt upp i hagen, det är rätt brant och var halt innan all snö kom, och nu vägrar han gå där. Så vi får liksom gå som i slalom upp. Han vägrade gå in i stallet så jag tillslut blev lite arg och morrade åt honom, då kunde man helt plötsligt gå in. Tog det bettlösa tränset och gick ner till paddocken, men en hel del konstpauser på vägen.

 

Det blev ridning från marken och först gick det jättebra i höger varv. Vi gjorde samma sak som jag gjort när jag ridit de senaste, halt, backning, svängning för att få honom från bogarna. Det gick faktiskt oväntat bra även med bettlöst, till en början. Så när jag tänkte "Vi gör en sista backning innan vi byter varv" så tjurar han ihop och ska istället snurra runt mig. Efter lite övertalning gjorde han rätt och vi bytte varv. Men då i vänster varv var det ungefär bra varannan gång och tjurgubbe varannan. När det gick bra så gör han det väldigt bra och lägger verkligen tyngden på bakdelen i halterna, men den där tjurgubben är ju hopplös att jobba med. Sen fick han springa lös en stund och höll i ett spö för att träna lite på det. Han är inte helt bekväm med att jag bara håller i det, men han blir bara stressad av det om jag springa med och det är ju bra.

 

När jag åkte till stallet var det -20 hemma, men eftersom jag har två mil till stallet kan de skilja rätt mycket. Dessutom bor jag i ett köldhål, så när jag kom till stallet kändes det inte som mer än -15. Så jag frös iallafall inte. För någon vecka sedan köpte jag ett par tunna vantar i ull från Hestra som man ska ha i ett par tjockare, så jag invigde dom idag och de höll värmen väldigt bra.

 

Vi gick ner till paddocken och jag insåg halvvägs ner att jag glömt hjälmen. Så jag lämnade Guffi i paddocken, sprang upp och hämtade hjälmen så fort jag kunde. Men det går inte alltid så forrt när man ska stuva in rånarluvan under ni vet. När jag kommer ner till paddocken igen har Guffi lyckats fastna i tyglarna. Åh den paniken! Han gjorde det nog precis när jag kom för då stod han på samma ställe som jag lämnade honom, men när jag kom började han backa och snurra runt. Så jag fick vara snabb men lugn och ta mig fram till honom och ta lös tygeln från bettet. Vi gick några varv för att lugna ner oss.

 

Resten gick iallafall bra och vi skrittade mest. Fortsatte men att träna tygeltag som vi gjort det senaste. Han blev lite tung, mot bettet ibland, ibland inga problem alls. Travade och tog någon galoppfattning, sen avslutade vi med lite tölt ute på vägen och galopp tillbaka. Det kändes bra, han är rätt pigg men det är inte så konstigt eftersom dom är rätt stillastående i hagen.

 

Fredagsmys var precis vad jag behövde igår. Det var kallt och solen sken så jag tog med mig kameran och Guffi ut på en promenad. Så mycket promenerade kanske det inte blev, men det var iallafall jobbigt för mig att pulsa i lite snö i uppförsbacke. Vi gick nämligen ut dit sommarhagarna brukar vara, klättra uppför och hade en mys/fotopaus där uppe. Guffi började grävde i snön efter lite gräs, och jag vet att det inte är bra med socker och allt det där, men en liten stund kunde han få hålla på. Han är rätt behändig att ta med någonstans att fotografera, han står oftast stilla även om han gärna spenderar mest tid åt att leta mat eller titta åt fel håll medans matte kryper omkring med kameran. När solen försvann ner bakom berget gick vi tillbaka. Då fick fick jag för mig att ställa ner mobilen och filma när vi gick iväg, så det gjorde jag. Sen lämnade jag Guffi och sprang tillbaka, då tyckte han att han skulle helt byta riktning oh vandra iväg ut på åkern. Så det var bara att pulsa iväg efter honom och styra han rätt igen. Så länge jag gick framför så gick det bra att gå lös och när vi kom ut på vägen kunde han faktiskt springa bakom mig. Det har aldrig gått förut.

 

Så här kommer bilder på min Fluffepuff!

I onsdags red jag en stund i paddocken och konstaterade att jag inte tänker fortsätta med att lägga tryck i nacken för att få Guffi att gå framåt. Att lyftta händerna eller bettet och vibrera för att stanna och backa fungerar väldigt bra, och det blir mer och mer sällan han kastar upp huvudet nu. Men när jag drar bettet neråt så det blir tryck i nacken blir han bara irriterad så just den biten är inget för oss. Har provat att göra så när han inte vill gå in i stallet och han blir irriterad även då, så han gillar det inte.

 

Ridningen gick iallafall bra. Hade kommit lite snö över isen, så var lite lumskhalt här och var men det gick bra att skritta och trava. Backningen gick riktigt bra och även halter, behövde bara höja handen så stannade han. Inte på en gång, så snabbheten ska vi träna lite mer på. Men jag tror han börjar komma upp lite från bogarna nu, man känner ganska tydligt att han lägger vikten bakåt i halterna. Tog några varv med trav och halt därifrån var lite svårare. Jag tror jag fegade lite med tanke på isen och han var väldigt pigg och ville helt inte stanna. Men överlag kändes det bra. Han var så där mysigt frostig i hela pälsen efteråt.

 

Just nu har jag väldigt lite inspiration och fantasi till att hitta på roliga saker från marken. Jag skulle kunna strunta i det och bara rida för det känns bara roligt, men jag vill variera vad jag gör med Guffi. Desssutom har vi ju väldigt tråkigt underlag med is så det går inte att göra så mycket i paddocken direkt. Men det fick bli det idag ändå. Tog både träns och repgrimman över idag för jag ville prova lite mer att gå framför och hålla i bettringarna som jag fick göra förra tisdagen när jag hade lektion för Malin Bengtsson. Det gick riktigt bra ändå, provade faktiskt att göra ungefär samma sak fast jag höll i repgrimman och han förstod även det. Alltså, lyfta bettet lite lätt och vibrera för back och dra lite lätt neråt för framåt. Med repgrimman la jag istället lite tryck på nosryggen och vibrerade. Jag försökte filma lite, men det blev för mörkt så man ser ändå inte vad jag gör. Sen försökte vi springa lite ute på vägen, vågade inte låta han springa i paddocken eftersom han gärna springa på volt runt mig. Så det kändes bättre att springa rakt fram på vägen. Fort tyckte han det skulle gå, men matte hängde inte med trotts att hon också hade broddar. 

 

Han var lite mer nervig i dag. Kan bero på att det började blåsa en del, så det var inte alls roligt att stå inne i stallet. Men han kunde iallafall äta idag. Dessutom vägrade han att gå upp för den lilla branta slänten när vi skulle ut ur hagen. Det är väldigt isigt där så jag förstår honom och listig som han är lyckades han dra ner mig. Så det var bara att gå runt och ta andra vägen ut ur hagen.

 

 

Jag måste dela med mig av det här ohästiga, men musikiga och hundiga som hände idag. När jag var 9-10 år (1999-2000) hörde jag en låt och såg videon till, på ett program jag tror hette Voxpop. En väldigt fin låt men det jag kommer ihåg mest var den sorgliga videon. Den handlar om hunden Lajka, ni vet den första hunden som skickades upp i rymden. Jag var inne i min hundperiod då, så det är väl inte så konstigt att den fastnade. Men grejen är att sedan dess har jag bara kommit ihåg vad videon handlade om och alla jag beskrivit den för har sett ut som frågeteckan. Ingen annan kommer ihåg den eller verkar ha sett den! Jag har letat som en tok i perioder, men inte hittat den. Ibland har jag funderat om det är något jag fantiserat eller drömt, men jag kom ihåg den så tydligt. När de går genom en lång korridor och han måste lämna över sin hund till några människor i vita rockar. Så idag när jag satte mig i bilen och åkte hem från stallet spelas en låt på radion som jag kände igen, en låt jag hört för länge sen. Och när dom börjar prata efter låten, så inser jag vilken det är! Något i stil med "Och videon är så sorglig när de skickar upp hunden i rymden". Så jag gasade hemåt så fort jag kunde i snöyran och börjar söka. Åh vad glad jag blev! Nu vet jag att den heter Into the night, gjord av The Motorhomes. En skiva har de gjort, så inte konstigt att alla verkar ha glömt dom. Men nu har jag hittat den och tänker aldrig tappa bort den igen.

 

Så här har ni, videon som gjort att jag och säkert andra tror jag är knäpp i min jakt efter den. Men jag varnar er, det är svårt att inte gråta.

 

Själva ridturen gick väldigt bra. Red upp på berget med Anki och Lotta, så han fick vara med sin älskade Spes. Det är is nästan överallt, paddocken har varit skridskobana så jag satte upp ute på vägen. Det gick bra det också trotts att jag blev lite orolig. Vi gillar rutiner, men att hoppa på is tänker jag inte göra. Guffi var pigg men lyssnade bra. Det blev trav och galopp bort två vänder och skritt tillbaka, tur nog fanns det lite snö utan is kvar där uppe så man kunde springa. Men backen upp/ner var inte rolig. När han hamnade efter och blev lite överilad på tillbakavägen = ville komma ikapp, tänkte jag på andningen och det räcker, han saktar faktiskt ner och länger steget. Testade också lite halter när de andra gick iväg och ibland behövde jag bara höja handen för att han skulle stanna. Ibland fick jag vibrera lite med handen. Backningen fortsätter vi med en annan dag. Tog lite tölt sista biten på vägen, kändes bra. Riktigt skitunderlag har vi nu, hoppas på massa snö igen snart så vi slipper isen.