Låter lite underligt för han har ju aldrig varit bort, men idag slog det mig. Ni vet när någon frågar hur din häst är att rida? Just som de beskrivningarna brukar låta från mig om Guffi, så kändes han idag. Och när jag tänkte efter var det ett tag sedan han verkligen gjorde det. I somras tror jag, innan han började ta tag i bett och dra ner huvudet, och jag upptäckte att sadeln blivit för smal. Jag menar inte att det egentligen har gått dåligt det senaste, men det har inte känts helt rätt. Vi har haft våra diskussioner om tempo, gångart, var vi ska svänga, när vi ska vända hem osv varje ridtur. Jag brukar inte behöva diskutera med honom, vi brukar komma överens.

 

Eftersom det hade blivit mörkt höll vi till på stallplanen, så det blev mest små volter på det utrymme vi hade. Han kändes så mjuk och följsam, var med på vad jag ville. Inga protester, jag kunde både ställa, böja lite och böja mycket. Kunde göra små små volter utan att det kändes obehagligt. Vilket det gjorde innan vi bytte sadel. Flyttade bakdelen utan problem och han var med hela tiden. Vi både travade och töltade på vägen och det kändes så lätt. Jag tror att eftersom det var mörkt fokuserade jag inte så mycket på vad jag såg utan jag bara kände. Och det kändes så bra! Han höll tölten hela tiden, tappade han inte till trav en enda gång och han bara tickade på. Det bästa av allt, han försökte inte öka på vägen hemåt och slå över i galopp en enda gång!

 

Det är sån min häst är! Världens bästa!