Igår när vi var på väg ner för berget stannade Guffi väldigt ofta och hade sina så kallade konstpauser. Han fick gå lös med grimskaftet hängandes över halsen och för det mesta stod han bara och tittade runt sig. Men en sak upptäckte jag var när det blev väldigt brant ner så stannade han innan. Han ville inte alls gå med mig så jag gick ner för den brantaste biten själv och väntade. Då började han gå och eftersom det var så brant blev det lite spring innan han svärstannade precis vid mig igen. Detta upprepade vi vid varje riktigt brant bit, kanske 2-3 stycken bara men ändå. Det var lite som att han sa "Gå före du så jag inte springer på dig". Sånna där ögonblick gör mig så stolt över min häst, ibland visar han verkligen vilken snäll häst han är. Han hade lika gärna kunnat springa om mig och raka vägen tillbaka till hagen, speciellt eftersom det var första gången i den där skogen. Men nej, han stannade eller saktadde ner vid mig utan att jag gjorde något och följde sedan efter mig.