Anna tyckte att jag kunde prova att rida, lite lugnt redan igår. Så jag gjorde det och det märktes tydligt att skenturen förra veckan satt sina spår. Nervositeten kom krypande redan i stallet och Guffi kände så klart av det, men han blev iallafall lugn så fort vi kom ut ur stallet. Jag började med att hoppa runt honom och efter en stund så går han ifrån mig, helt lugn men han går iväg. Så jag låter honom göra det och han stanande en bit bort. Självklart tar man det som ett tecken att han inte vill vara med mig, så jag står stilla och väntar. Efter en lite stund vänder han sig emot mig och tar något steg emot mig och då kändes det som att jag fick komma närmare. Då gjorde jag som vanligt när jag ska sitta upp, hoppa lite, gå runt några varv och väntade på en gäspning eller att han frustar, för då måste han slappna av tänker jag. När jag väl kom upp kände jag mig inte alls lugn och jag satt inte alls bra. Så det blev många varv i skritt bara runt runt för att vi båda skulle slappna av, för han blir ju spänd när jag blir spänd. Fast han egentligen inte tyckte det var något konstigt med det hela. Tillslut kände jag mig bekväm nog att trava och det kändes bra efter det.

 

Tänk vad en lite skentur kan göra med en mentalt, fast det inte hände något farligare än så. Jag har inte haft några tankar på detta när jag red Salka eller Ör förra veckan, men så fort det handlar om Guffi så vet jag vad som kan hända och jag mår så dåligt när han blir stressad, har ont eller nåt sånt på grund av mig. Jag vill ju att han ska tycka det är roligt och må bra. Han uppförde sig väldigt bra igår och jag var mest irriterad på mig själv som blev nervös och spänd. Han var nog mest fundersam över varför jag betedde mig underligt. Mentalträning för mig och hoppflaxviftträning för honom blir det framöver så är vi nog tillbaka snart igen.