I tisdags hade vi en föreläsning av en couch på jobbet. Hon ville hellre kalla sig för detektiv och hennes två regler i livet är att livet är perfekt och alla är ljuvliga. Det här låter säkert jättetöntigt, men när hon pratade om det och berättade vad hon egentligen menade så lät det så självklart. Hon var väldigt duktig och sig själv hela tiden, bjöd på sig själv och visade sina olika sidor, både bra och dåliga. Hon pratade om transformationsprocessor och om förändringar. Och när hon skulle förklara det här med ljuvligheten så föll polletten ner för mig när det gäller varför jag valt Guffi och att sätta gränser.

 

Så här: Alla människor har massa egenskaper eller inlärda egenskaper man tror om sig själv. Om vi då tar mig, alla säger att jag har så mycket tålamod. Speciellt när det kommer till Guffi. De här starka egenskaperna måste vi kunna balansera upp med dess motsats för att vi ska få hjulet att snurra och komma i balans. Och om ni nu tänker, vad är motsatsen till tålmodig? Jo, att sätta gränser! Och det var just det Malin sa att jag behövde! Jag som gått och grubblat på det här sen dess, för jag har inte riktigt kommit fram till något, men nu förstår jag.