Det känns som att det går väldigt bra nu. Har ridit några gånger den senaste veckan och det går bättre och bättre. Även om jag måste påminna Guffi hela tiden att han inte ska lägga all vikt på vänster bog så försöker han, han lyssnar på min skänkel som faktiskt vill något och korta stunder går han där han ska. Jag behöver inte kämpa mig svettig för att han ska gå rakt fram och inte falla inåt. Vi kan ta trav på volt, med böjning genom kroppen åt rätt håll, ingen bog som far iväg eller att jag hamnar på fel sida. Det känns verkligen som att det hänt massor sedan vi började med lektionerna kontinueligt för Evelina. Vi behövde verkligen det här för att ta oss vidare med all denna snedhet och krokighet. Även i mig. Ibland blir man förvånad över vilken dålig koll man har på sin egen kropp. Vi borde vara experter på våra egna kroppen men nä, vi fattar knappt någonting. Underligt egentligen.

 

Vi har haft kallt den här veckan så Guffi har fått vara utan huvan. Täcket får sitta kvar ett tag till även om det varit minusgrader på nätterna. Jag vill vara säker på att det inte blir varmt igen. Det är så skönt att slippa smöja i timtal varje vecka. Jag har tid till att mysa och träna, busa och bara vara. Idag blev jag riktigt förvånad när jag och mamma var på väg hem från stallet klockan 8 redan, fast vi ridit och pratat med alla andra i stallet och bara tagit det lugnt.