Igår var det dags för ridlektion nummer två för Evelina och det gick mycket bättre den här gången. Vi började där vi avslutade förra gången och även om det inte är perfekt eller ens bra ibland, så kändes det som att det hänt mycket. Det var lättare, fast det fortfarande var väldigt jobbigt. Det går åt rätt håll och vi är på väg att få ordning på alla kroppsdelar lite bättre. Kände mig rätt sne i kroppen och vek mig i sidorna hit och dit. Värst i vänster sidan och även om jag rätade ut mig hela tiden var jag snabbt tillbaka i att vika mig i sidan. Vi fick sedan rida öppna i tölt, attans så svårt. Har fullt upp med att behålla tölten och inte ramla ner i trav när han slappnar av. Måste hitta ett jämt tempo så han får drivet men inte bara rusar iväg. Svårt svårt men nyttigt.

 

En sak jag kom att tänka på efteråt igår, vilken utvecklig han har gjort sedan bara ett år tillbaka. Kommer inte ihåg vem det var jag red för men för ungefär ett år sedan tog han alltid skänklarna som fram. La jag till bara en skänkel var det galopp, var det båda kastade vi oss framåt. Jag hade inte riktigt tänkt på det och ganska länge har jag nog undvikt att använda skänklarna eftersom han var så himla känslig i början, och det gjorde att han bara tog skänklarna som drivande. Så när jag red för någon fick jag träna på det här, tror det var Camilla Hed, även om han exploderade framåt skulle jag fortsätta tills han flyttade eller vad det nu är jag vill med skänkeln. Nu när jag lägger till skänkeln för att flytta eller böja så gör han det. Ibland struntar han till och med i den, kan gå emot, och jag får ta i ordentligt ibland för att få en reaktion. Han ska så klart inte bli skänkeldöv eller ignorant, han ska vara känslig för hjälperna, men det är skönt att han inte exploderar så fort jag rör på benen längre.