Nu lär väl någon halshugga mig och testen tycka att jag är dum i huvudet. Men nu är det faktiskt så att jag är otroligt less på allt som hör sommaren till när man äger en eksemhäst och dessutom själv blir uppäten av alla bitande insekter det finns i avlånga land. Mygg, knott, broms, flugor, eksemtäcken hit och eksemtäcken dit, laga, byta, leta delar, tvätta, stå ut med stanken, salvor och smörjor, kladdig häst från svansrot till näsvingar men som ändå är krustorr, kli, kli, kli, smörja, spraya, pengarna rakt ner i ett svart hål, kli, kli, kli, slita sig i håret, gtåten i halsgropen, ångesten för man gjort något annat en ynka dag och hästen har kliat sönder sig, hålla koll på vädret, för varmt, trött häst, för regnigt, för fuktigt, sönder kliad häst, arg häst som har ont för att han kliat sig, trött matte, trött häst, trött trött trött kli kli kli.

 

Jag skulle kunna fortsätta länge till men ni kanske förstår. Nu vill jag ha -15, en meter gnistrande vit snö och strålande sol. Åh vad jag längtar! 

 

Jag älskar min häst. Men jag hatar hans eksem. Skulle han inte vara den viktigaste i mitt liv eller rättare sagt, mitt liv, hade jag inte orkat. Jag skulle göra allt för min Puffe och det är därför jag fortsätter fast jag inte orkar och bara vill somna och vakna när vintern har kommit. Sommar är verkligen inte våran grej, vi mår båda två så mycket bättre på vintern. Visst fan kan det vara kallt, men det gör inget när man kan galoppera i nysnö och värma händerna under manen som faktiskt är någolunda lång när det växt ut igen.