I tisdags hade vi en föreläsning av en couch på jobbet. Hon ville hellre kalla sig för detektiv och hennes två regler i livet är att livet är perfekt och alla är ljuvliga. Det här låter säkert jättetöntigt, men när hon pratade om det och berättade vad hon egentligen menade så lät det så självklart. Hon var väldigt duktig och sig själv hela tiden, bjöd på sig själv och visade sina olika sidor, både bra och dåliga. Hon pratade om transformationsprocessor och om förändringar. Och när hon skulle förklara det här med ljuvligheten så föll polletten ner för mig när det gäller varför jag valt Guffi och att sätta gränser.

 

Så här: Alla människor har massa egenskaper eller inlärda egenskaper man tror om sig själv. Om vi då tar mig, alla säger att jag har så mycket tålamod. Speciellt när det kommer till Guffi. De här starka egenskaperna måste vi kunna balansera upp med dess motsats för att vi ska få hjulet att snurra och komma i balans. Och om ni nu tänker, vad är motsatsen till tålmodig? Jo, att sätta gränser! Och det var just det Malin sa att jag behövde! Jag som gått och grubblat på det här sen dess, för jag har inte riktigt kommit fram till något, men nu förstår jag.

På Malinkurserna har vi alltid diskussioner under lunchen där vi tar upp allt möjligt. Lördagslunchsamtalet handlade om varför vi väljer den häst vi väljer. Malin teori var att vi väljer häst utifrån vad vi behöver. Det var en intressant tanke och jag tror det ligger mycket i det. Hennes tanke om varför jag valt Guffi var spännande att höra. Alla säger jämt att jag har en sånt tålamod med Guffi och det måste man ha. Jag får vänta ut honom ofta. Han vill stanna och titta, tänka efter. Varje gång vi går ner till paddocken stannar han flera gånger och alltid på samma ställe. En normal människa hade blivit tokig på honom men äsch, det är väl bara att vänta så han får göra det tänker jag. Iallafall, så behöver jag inte Guffi för att jag har mycket tålamod, eller är lugn och har ridkänsla. Malin trodde jag valt Guffi för att jag behöver sätta gränser. Ju mer jag tänker på det ju mer sanning ligger det i det men jag kan inte riktigt förklara varför. Jag är väldigt ofta för snäll med honom, låter han göra som han vill, kräver inte så mycket. Vill han inte stå inne då går vi ut, vill han inte tölta en dag så travar vi, vill han inte gå dit så går vi inte dit, tycker han elen i tråden är läskig stänger jag av den. Ni fattar, jag anpassar mig och kompromissar med honom. Och han behöver det, det går inte bara att köra över honom och bestämma vad man ska göra innan man sett honom för dagen. Ena dagen är han kaos och nästa så lugn och stabil. Det är sån han är och då måste man anpassa sig lite. Men jag behöver bli bättre på att få med mig honom på en vänligt men bestämt sätt och visa var gränsen går utan att bli hård.

 

Jag behöver Guffi för att han är den bästa som finns, hos honom kan jag andas, stänga av tankarna och bara vara.

 

Det känns verkligen som att allt det jobbigt och svåra vi jobbat med sedan Guffi hade ont i våras börjar släppa nu. Vi har fått hjälp med att träna rätt och det går bättre och bättre hela tiden. Fokus har legat ganska mycket på att få till traven så jag har tagit tölten när vi ridit ut. Men jag börjar känna att vi kommit så långt att vi behöver tänka på den också igen. Mest egentligen förberedelse för tölt. Så fort jag börjar samla upp honom kommer det en lite protest och jag har dragit mig lite för att göra det faktiskt, undvikt det. Vi red för Evelina igen i torsdags och vi fick träna lite på den där korta samlade skritten, utan något krav att det måste bli tölt. För så blir det, jag börjar samla honom och han rusar iväg in i tölt och ramlar ner i trav på en gång. Så han måste vänta och jag inte bara ge efter. Vi ska även slappna av, annars blir det ingen tölt. Punkt.

 

I helgen skulle vi ha en kurs både lördag och söndag för bästa Malin, men hon hamnade på sjukhus i natt så det blev bara igår. Jättetråkigt för jag kände verkligen att jag vill vara med Malin mer och Guffi ville inte gå ut ur paddocken igår min gulle. Vi fick alla träna på rakriktning igår och vi började med skänkelvikning. Åt vänster bara flyter vi, så där lätt som det ska vara. Åt höger gick det rent ut sagt skit. Vi upptäckte att han gör skänkelvikning om jag lägger vänster tygel mot halsen och alltså tränger över med vänster hand. Och den gör det av sig själv, ppoff så är den där. Så det var jäkligt jobbigt att få den att sluta och gå honom att flytta för skänkeln. Jag lyckades stoppa armen från att fara iväg, men vet ni vad handjäveln gjorde då? Jo, den vek sig åt höger! Så jag satt där med armen på rätt ställe men med en hand som pekade rakt åt höger. Jag tror inte den där handen ens tillhör min kropp, det är någon annan som styr den. Jag måste hitta något sätt att bryta det där, och det gick bättre och bättre men jag kommer få jobba hårt. Det blev bara skritt för oss men väldigt nyttigt. Dessutom sitter jag snett åt höger, Guffi puttar över mig dit och jag är starkade där. Så nu får jag sitta så det känns snett åt vänster, för då är jag rak.

 

Idag red jag och mamma själva och det kändes som att kroppen börjar fatta. Eller så var det för att ingen såg alla fel jag gjorde. Kändes som att jag bara stirrade på den där vänster handen så den skulle hålla sig på rätt ställe. När skänkelvikningarna och flyttandet hit och dit kändes bra tog vi tag i den där korta skritten. Tyckte det gick bra, en lite protest i början sen kände han avslappnad. Några gånger ville han dra i väg, men det fick han inte. Han ramlade inte ner i trav utan vi saktade av innan, tills jag bad mamma filma. Då gick det inte alls lika bra som ni kommer se. Travtakt eller rent ut sagt trav innan vi kommer ner i skritt igen. När jag fick se tyckte jag bara han såg lång ut och inte alls som det kändes. Han har lång kropp, det går inte att få bort, men jag insåg att jag måste samla upp honom mer för att vi ska kunna fortsätta i tölt utan att ramla ner i traven. När jag såg den senaste filmen på oss från i mars så kändes det lite bättre, det har faktiskt hänt saker sen dess. Han är mycket mer avslappnad i hela kroppen och börjar hitta en avslappnad form.

 

Om någon orkat läsa igenom allt det här så kommer nu en film. Det är mamma som filmat så ja, vi syns iallafall. Och det gick som sagt mycket bättre innan hon filmade, som vanligt.

 

I torsdag hade vi den fjärde lektionen för Evelina och åh vad bra det gick! Vi fick rida på små volter och verkligen böja igen hela kroppen, sen upp i trav och det gick så bra. Han kändes inte alls sne, han böjde sig runt skänkel, sänkte sig, höjde ryggen och bar sig själv. Min travhäst är tillbaka! Fick läga mycket fokus på mina sittben så han inte kastade över mig på ytter. I höger varv måste jag få med vänster bakben bättre, han vill inte riktigt trampa under sig och ta i med det benet ännu, men nu när det faktiskt går att rida rakt fram kan vi lägga mer fokus på det. Så jag fick tipset att lägga bak ytterskänkel lite för att få med bakbenet, samtidigt som jag har innerskänkeln lite längre fram och böjer honom runt det. Och vifs så var det fysiskt omöjligt för min kropp att ramla över på fel sittben. Det gick inte, prova själva. Helt omöjligt att inte sitta på inner sittben! Och det hjälpte verkligen, så det tog jag med mig när vi skulle rida en stor åtta i tölt. Det var jobbigt, så jobbigt tyckte Guffi, men det gick helt okej. Vi ska träna på det själva och då tölt runt "volten", ner till skritt på mitten rakt fram, byta varv och upp i tölt igen. Han orkar inte riktigt hela runt och då får jag inte med mig honom som jag ska.

 

I går blev det en eftermiddagstur upp på berget med Anki och Frodi. Ont i sittbenen hade jag så dom blev ordentligt använda i torsdags. Det blev mycket galopp och lite trav emellan. Kändes bra och något som behövdes, bara få springa av sig i ett lagom tempo och sedan skritta hemåt igen.

 

Idag har jag spenderat nästan 6 timmar i stallet men bara runt 5 minuter av en tiden med Guffi. Hur då kan man undra. Jo, vi hade städdag och stallmöte. Nu är det rent och fint i stallet och det kändes mycket större. Var ut till Guffi och hagen, han fick en morot och lite gos. Efter mötet gick jag ut igen och då låg han ner, så jag tänkte mysa lite, men det tyckte inte Hugur för han skulle leta efter något ätbart som jag kanske hade. Så ja, han var lite störande men Guffi låg kvar vi fick mysa lite iallafall.