Vi har en ganska liten "stallgång" i stallgången, men två hästar får iallafall plats mitt emot varandra. I lördags ville jag prova om Guffi kunde stå stilla under att sitta fast när jag gjorde iordning honom. Serstök står framför honom med dörren bakom henne. Åt sidorna är det en skräpbox och en stängd dörr till resten av stallet och bakåt sadelkammaren. Han kan alltså inte komma någonstans, men jag trodde inte han skulle försöka heller. Jag har duschat honom lös tidigare tex. Det gick helt utan problem. Han tog några steg fram mot Serstök i början, men när jag backat tillbaka honom några gånger stod han snällt stilla resten av tiden.

Han har inga problem med att vara lös, han går ju lös i skogen och till och från hagen ibland, in i stallet till sin box osv. Det roligaste exemplet är när Frida ber mig hålla i hennes spö när hon ska sitta av, jag släpper Guffi och håller i spöt istället... När vi kommer in efter ridturer tar jag av honom sadeln, lägger tyglarna över huvudet, går i väg med sadeln och han går in i sin box åt ett helt annat håll i stallet.

Jag skulle inte våga göra så här om jag inte litade på honom, men det gör jag. Min lilla prins!

Jag hann inte vara med i dag när veterinären var ute så Frida fick sköta det själv. När jag kom ut till stallet stod hästarna inne och Guffi såg så jäkla sur ut. Han är så söt min fluff! Han visar så tygligt vilket humör han är på, det syns i ögonen. Han verkade bli lite gladare när han fick digistivekex och sen gå ut igen.

Allt hade gått bra. De fick raspa tänderna men det var mycket mindre än vad jag trodde det skulle vara. Frida hade fått stå med hans huvud på sitt huvud. Han är bra på att höja huvudet och Frida är ingen lång person direkt. Hon hade sett på honom att han tyckte det var lite jobbigt, men han hade stått snällt och inte varit besvärlig alls.

Jag har funderat ett tag på varför Guffi bara krånglar och säger ifrån mot mig. Alla tycker han är så himla snäll, och det är han, men han uppför sig alltid med alla andra. Jag vet att det finns en liten buse där inne. Jag tror att det är för att han är trygg med mig och litar på att jag inte gör honom något illa om han inte "uppför" sig. Han har svårt att lita på människor han inte känner och därför tror jag att han skärper till sig och vågar inte göra fel, för då vet han inte vad som kan hända. Jag tror att han blivit rätt dåligt behandlad tidigare och eftersom han är den han är har han blivit sån här. Snällare häst kan man inte hitta, men samtidigt vill jag inte att han ska vara snäll för att han är rädd.

 

Guffi har dagar då han inte alls gillar att tölta och bara vill trava och andra när han tänker tölt hela tiden. Jag planerar nästan aldrig i förväg vad vi ska göra eller träna på. Dels beror det på att jag anpassar mig efter hans humör, vissa dagar är han för uppstressad att det inte är någon idè att försöka rida, pressa fram något resultat osv. Men det är också för att han har sina dagar där traven fungerar super och en annan dag när tölten är så himla lätt. Jag känner nästan på en gång när jag väl sitter i sadeln vilken gångart han föredrar för dagen, och det är då jag bestämmer vad vi ska göra för dagen.

Visst går det att tölta en riktig travdag eller tvärtom, det är inga problem men resultatet blir aldrig särskilt bra. Han är väldigt lättväxlad mellan gångarterna men det blir mer motstånd och han arbetar inte helt rätt och formen är långt ifrån stabil. De bra töltdagarna är mer sällsynta så när de väl kommer får man verkligen ta tillfället i akt och njuta, och träna den ordentligt utan att han tycker det blir tråkigt.

Har era hästar också dagar när de föredrar den ena gångarten framför andra? Är det samma gångart varje dag eller varierar det emellan dom?

Guffi har verkligen förändrats den senaste tiden. Den största förändringen blev när vi flyttade första gången, men även sen vi flyttade till dit vi är nu. Han och Serstök blev kära i varandra från första stund och är nu som ett gammalt gift par. Varför ska den ena motionera när den andra får ha det trevligt i hagen?

Guffi är mycket lugnare och nöjd med tillvaron. Det är nästan alltid samma människor i stallet som han nu lärt känna och inte blir nervös när de pratar med honom eller tar in honom från hagen osv. När vi rider är han lugn och trygg, hoppar inte till för minsta lilla och går fram nästan överallt.

Tanken slog mig efter ridturen i söndags när den gamla Guffi visade sig! Nervraket som skrämmer upp sig själv mer och mer, en liten bit i taget tills det blir för mycket och flyktinstinkterna tar över. Även om det från början bara var något litet ljud i skogen och inget skräckinjagande monster (läs älg).

Senaste gången han blev sådan var strax innan jul när vi själva promenerade i skogen och innan dess kommer jag faktiskt inte ihåg. Så jag tror att den här förändringen beror på miljön han bor i nu och att han fått en hästkompis att lite på. Det är ett litet lugnt stall med lugna människor och ingen stress. Han är som sagt inte lika trygg med bara mig, men det är helt klart bättre än för tre år sedan och målet är inte nåt än.

Han har varit så lugn och trygg den senaste tiden att jag nästan glömt hur han kan bli. Men jag blev ordentligt påmind i söndags och nu ska vi fortsätta bygga våran relation så att han alltid är lika lugn med bara mig som med sällskap.

Imorgon börjas det då, eller det har väl redan gjort det eftersom en del redan har börjat skjuta raketer. Guffi hatar verkligen nyårsraketer och blir ett nervvrak av dom. Idag och igår har han varit uppstressad, det går liksom inte riktigt att få kontakt med honom. Idag var han iallafall lugnare inne i stallet så vi kunde mysa en stund, han la huvudet på min axel en stund.

 

Tidigare år har han även fortsatt långt efter nyår med att vara ett nervvrak. Till och med min hovslagare tyckte att han var en helt annan häst när hon var ute och skodde då i januari. Han och Frostros stressad också upp varandra så det var nästan omöjligt att vara med dom två samtidigt i stallet. Så jag vet inte, det kanske blir en del vila nu ett tag till han lugnat ner sig igen, men det är osäkert också hur påverkad han blir. De ska iallafall vara ute i hagen. Jag tror inte det blir bättre av att vara inne hela natten, eftersom han inte trivs inne för långa stunder. Förhoppningsvis håller sig Serstök och Vindur lunga så han taggar ner lite och nerverna inte håller i sig så länge.

 

Riktigt synd är det ändå, nu när det verkligen börjar gå så bra med ridningen. Men har jag tur kanske all ny information sjunker in riktigt ordentligt med lite vila så det går ännu bättre när vi kommer ihåg igen. Vi får helt enkelt se var den närmaste tiden bjuder på. Han är inte den roligaste att vara med när han är sån här, bara stressar runt, vill inte stå still i boxen, tvärstannar eller springer nästan över en när man går in/ut från hagen, flåsar och har verkligen ingen fokus på en. Lite som han är på sina dåliga dagar eller för 3 år sedan mest hela tiden, hur stod jag ut egentligen? Jag vill ha min snälla lugna Guffi tillbaka som jag nu vet finns där inne!

Ikväll kom jag på att jag ju har skrivit en del om Guffi i min gamla blogg så jag började läsa alla inlägg om honom. Tillslut kom jag fram till det allra första inlägget, om gången jag red honom första gången.

 

Det är roligt att sitta och läsa de där gamla inläggen och komma ihåg hur han var i början. Gisses, han hoppar hit och dit och blir skrämd för massa saker nästan varje ridtur låter det som. Var han verkigen sån? Visst kan han bli rädd för saker ibland, men han är ju coollugn nu om man jämför. Bäst var ju ändå att han la sig ner så där första gången, precis som "Nu blev det tråkigt, du kan kliva av om du vill. Jag gör det extra lätt för dig dessutom." Synd att jag inte genomförde den där fotograferingen varje vecka, hade varit roligt att ha de bilderna nu och jämföra.

 

Om någon är intresserad av att läsa hittar ni bloggen här.

 

Även om jag jobbar i helgen får Guffi vara med om ett och annat. Igår var hovslagaren ut och Helen tog hand om det hela. Tydligen skötte han sig bra för på kvällen såg jag detta på Facebook.

 

Jag har lovat Alexandra att jag skulle skriva ett inlägg om hur jag gått tillväga när jag sitter upp på Guffi. Genom våra lite mer än 3 år tillsammans har vi använt 3 olika sätt. Det finns många olika sätt att göra detta på, och inget är fel eller rätt, det finns bara vissa sätt som passar bättre för vissa individer och det är den bästa man måste hitta när man har en häst som har ett sånt här problem.

 

1. I början longerade jag eller min ridlärare honom först i kanske 5-10min så han skulle börja slappna av. Efter det ställde jag mig vid sadeln, kortade upp tyglarna och pillade lite så hans skulle sänka sig. Sedan satte jag foten i stigbygeln och hoppade upp som vanligt och gav en godbit när jag satt mig i sadeln.
   
   
2. Efter ett tag slutade vi med att longera och hoppade upp på ett ganska "normalt" sätt. Han skulle fortfarande sänka sig innan jag hoppade upp och jag fortsatte med godbit ett tag till innan jag slutade med det också. Det är på detta sätt han har bockat av mig alla gånger kan jag säga, så det fungerar inte för honom att man hoppar upp på ett "normalt" sätt.
   
   
3. Det sista sättet är det vi gör nu och det som känns bäst. Jag går vid sadeln med tyglarna över hans huvud och "rider" från marken. Han ska slappna av och lyssna på mig. Brukar böja lite och se om han är med på mina signaler. Brukar också dra och slita lite i sadeln för att se om han reagerar medans vi går. När jag sedan känner att allt är bra stannar vi och jag sätter foten i stigbygeln. Står han lugnt får han godbit medans jag lägger mer tyngd i stigbygeln. Flyttar han sig, spänner sig eller något annat väntar jag ut honom bara. Sedan hoppar jag upp, men stannar och hänger över honom i några sekunder för att vara säker på att han inte skjuter rygg eller spänner sig på något annat sätt. När jag känner att det är lugnt tar jag över benen och sätter mig, därefter får han en till godbit.

"Idag ska jag rida."

"Jag med, om Guffi inte är knäpp för att det hälsat på någon i hagen."

"Någon med horn."

"Det spelar ingen roll om den har horn eller inte, den är lika läskig."

"En brun med stort huvud och stor mule..."

"...och långa ben."

"Det där lät väldigt mycket som Guffi själv..."

 

Jag glömde visst bort det här med Guffis mankhöjd, även om jag mätte honom ganska snart efter att jag skrev inlägget och ville att ni skulle gissa. Ni gissade på det mesta mellan 138 och 147 cm och en av er hade rätt! Mätningen kanske inte blev helt exakt, två pinnar, en penna och ett måttband är väl inte det ultimata, men man tager vad man haver. Och resultatet blev:

 

Den som gissade rätt var Fia!

 

Jag har tänkte att jag ska mäta Guffis mankhöjd är någon dag. Jag har gjort det väldigt slarvigt en gång tidigare, så jag har ett hum om ungefär hur hög han är men inget exakt. Jag tänkte att det kunde vara roligt att få höra lite gissningar från er så länge.

Som jag nämnt tidigare så var det en av er som undrade varför Guffi är så känslig när man sitter upp och att jag skulle skriva lite om hans bakgrund. Det tänkte jag göra nu, men det är mycket jag inte vet något om och en del är bara funderingar och rykten jag hört.

 

Guffi är född på Islands 1997 och kom till Sverige 2005. Hans pappa är hans bror så han är inavel, avsiktligt har jag ingen aning om men så är det iallafall. Enligt passet står det också att han kastrerades ganska kort tid innan han flög till Sverige, men det behöver ju inte heller stämma. Vad jag vet så ägdes han av en man och kvinna som drev turridning och har från en del personer hört väldigt dåliga rykten om just den här mannen. En tjej t.e.x. har berättat att han lurade henne på pengar, efter att hon jobbat för honom några år, och skulle köpa en häst genom honom. Han tog pengarna själv och stoppade i fickan fast det var en annan person som ägde hästen. Vad jag inte vet är om dessa personer haft honom hela tiden och om de var de som importerade Guffi. I hans pass står endast uppfödaren och sedan jag som ägare.

 

2008 (tror jag det var) träffade jag Guffi för första gången. Jag skulle ut och rida min medryttarhäst på morsdag och han och tre andra hästar hade precis kommit till gården. De stod i en liten hage först, men när jag väl satt på hästen och skulle rida iväg var just den hagen ovanligt tom och det kom en bil på vägen. Då hade de sprängt tråden och rymt ut på stora vägen. Tydligen var det Guffi som ledde det hela för han hade gjort det en gång tidigare sedan de kom. Jag var ensam i stallet så jag fick springa in till stallägarens sambo som låg och sov efter nattjobb, men han kastade sig upp och ut sprang vi. Vi försökte locka dom med havre men ingen av dom förstod riktigt vad det var så det fungerade inte. Tillslut fick vi in dom i en av sommarhagarna på andra sidan vägen. Stackars lilla rädda Djákni blev så rädd så han frös nästan fast så han fick vi tag på, men de andra tre sprang runt runt. Tillslut fick vi tag på de andra två men Guffi bara fortsatte, tills han lugnade ner sig och kom fram till mig och stannade. Då kunde vi ta in dom allihopa. De här var alltså i stallet i Sundsvall där jag nästan varit hela mitt liv tills vi flyttade till Arboga.

 

Den här bilden är tagen hösten 2008 tror jag.

 

De köpte Guffi på en auktion, mannen och kvinnan som haft turridningen fick inte ha kvar några hästar och jag tror det var skatteverket eller något sånt som höll i auktionen. De var stallägarens dåvarande sambo som var där själv och tyckte Guffi hade så snälla ögon. Mer än så visste han inte. Det visade sig att det inte var något bra köp för ett stall med ridlektioner, turridning och ridläger. Den här sambon, M, och en annan tjej i stallet, E, började rida honom, men det var inte alltid de fick sitta kvar. Speciellt E är en väldigt duktig ryttare och tog Guffi under sina vingar så gott hon kunde, men hon hade en egen häst som hon tävlade SM med ett år och hade inte riktigt den tidne Guffi behövde. De fick nästan börja om från början med honom, hänga på honom osv för att kunde rida. Men tillslut rann det ut i sanden och Guffi stod ett helt år utan någon motion, förutom bus i hagen. Han började även då utveckla sina eksem, för jag tror inte han hade det innan.

 

Hösten 2009

 

Våren 2009 gick jag ut gymnasiet och var arbetslös i ett år. Under sommaren jobbade jag i stallet på ridlägrena och tog då hand om Guffi en del, men någon ridning blev det inte. Han var alltid så snälla och ville gärna följa med in för lite pyssel och eksemsmörj, för då hade han riktigt mycket. Som ni ser på bilden från hösten innan hade han då väldigt lite man kvar. Den hösten var jag i stallet varje dag, jag hade ju inget annat att göra på dagarna, och blev då tillfrågad om jag ville börja rida Guffi. Iallafall prova och se hur det gick. Jag var lite tveksam, gick han verkligen att rida på? Men sa tillslut ja, det var ju bara att säga nej om jag inte vill efter att jag provat. Stallägare longerade honom först en stund och sedan höll hennes sambo i honom när jag hoppade upp. Och kvar fick jag sitta. VI skrittade runt några varv i paddocken, väldigt sakta men det kändes ändå väldigt bra där uppe. Han hade verkligen inga muskler kvar så det var ju inte konstigt att det gick just sakta. Men helt plötsligt lägger han sig ner och min första tanke är att han tänker rulla sig. Jag har varit med om att eksemhästar gjort så med sadel och allt på, så när han lagt sig kastar jag mig av fort. Då ställer han sig upp och bara tittar på mig. Det kändes som att han tänkte att jag var snäll så han kunde inte bocka av mig, utan kom på att han kunde lägga sig ner så jag kom av så istället. Och sedan började vårat liv tillsammans. Hösten 2010 köpte jag honom och nu har jag ägt honom i två hela år.

 

Så anledning till varför han bockar ibland vet jag faktiskt inte. Det enda man kan spekulera om är att det hänt något efter han kom till Sverige hos det här paret som ägde honom då. Han är en enmanshäst och passar verkligen inte som turridningshäst. Han kanske har blivit rädd någon gång och fått skit för det. Men samtidigt har jag hittat en tjej här i Sverige, Carro, som har en valack från samma gård som Guffi kommer ifrån. De är inte släkt, iallafall in på nära håll men de är ändå väldigt lika varandra till sättet. Carro har fått åka ambulans några gånger pga sin häst, nu kommer jag inte ihåg deras historia exakt, men han gör något liknande som Guffi och är en enmanshäst. Vem som helst kan heller inte rida på honom. Så när man börjar tänka så kan de faktiskt ha att göra med uppfödaren och deras inridning. Det kanske gick för fort, de fick inte tid att lära sig i sin takt. Både Guffi och Bingó är väldigt snälla och lätta att hantera från marken, aldrig några problem med Guffi. Världens snällaste häst är han då, så de blev nog mycket hanterade från marken iallafall. Sedan tror jag att han hamnade i händerna på fel personer som inte tog sig tid att lära känna honom och ge honom det bästa och att det därför blev värre.

 

Carro och Bingó är iallafall mina förebilder. De har haft samma problem som vi och vet hur jävla jobbigt det är, men nu kan hon till och med rida barbacka utan problem! Det är min stora dröm med Guffi, men det är långt kvar.

 

Idag var jag riktigt trött efter jobbet och Frida verkade vara på väg att bli sjuk så vi tog det lugnt i stallet. Det var kallt ute idag så vi drog på oss tjockare jackor, då blev det lite skönare att vara i stallet. Guffi stod och sov medans jag lagade lite hål i täcket. Han lutade sig mot saltstenen som hänger på väggen. Inte det bästa kanske eftersom han rivit upp en nytt sår på samma ställe som det var som värst för ett tag sedan och jag tror det låg precis mot saltstenen. Men han verkade ju ha det trevligt iallafall. Gjorde rent och smörje såret med zinksalva så jag hoppas det läker fort. Smörjde in manen och svansen och han är riktigt fint. Lite torr men inte mycket skruffs, bara lite där täcket inte täcket riktigt. Han har dessutom fortfarande riktigt mycket pannlugg som är lång, vilket han inte brukar ha så här års.

 

Jag har lovat en av er att jag ska skriva ett inlägg om varför Guffi bockar vid uppsittning och är så känslig. Jag hade tänkt skriva hela historian så mycket jag vet, så det blir en del och tar ett tag och jag har inte hunnit ännu. Men jag lovar att det kommer snart!

Guffi har verkligen börjat lära sig det här med att han får äpplen när jag sitter upp eller bara lägger lite tyngd i stigbygeln från marken än så länge. Igår när de stod i stallgången fick de varsin bit äpple och sedan försökte Guffi, fast han satt fast, att kolla om det fanns något mer vid magen där stigbyglarna brukar vara.

 

En annan rolig sak han gör ibland är när jag smörjer in honom i "armvecken", mellan frambenen alltså, så stoppar han ner huvudet och tror vi ska stretcha och kanske få lite digestivekex.

 

Det är inte bra att en häst tigger, men han undersöker bara om det finns något där. Han försöker inte ta något ur handen på mig, eller bita mig, utan kollar först om det finns något. Finns det ingen den gången så accepterar han det, men man kan ju alltid kolla nästa gång igen. Den enda gången han får tigga är när jag sitter upp, så han förknippar det med något bra.

 

Visste ni att Guffi har röda toppar i svansen?

 

Det är verkligen nog åt jag gillar. Han är ju väldigt röd för att vara brun och ibland får han röda slingor och toppar i svansen. Nu har han det och det är så fint! Han kan få det på hovskägget också och skulle säkert ha det i manen om det vore längre.