I onsdags red jag en stund i paddocken och konstaterade att jag inte tänker fortsätta med att lägga tryck i nacken för att få Guffi att gå framåt. Att lyftta händerna eller bettet och vibrera för att stanna och backa fungerar väldigt bra, och det blir mer och mer sällan han kastar upp huvudet nu. Men när jag drar bettet neråt så det blir tryck i nacken blir han bara irriterad så just den biten är inget för oss. Har provat att göra så när han inte vill gå in i stallet och han blir irriterad även då, så han gillar det inte.

 

Ridningen gick iallafall bra. Hade kommit lite snö över isen, så var lite lumskhalt här och var men det gick bra att skritta och trava. Backningen gick riktigt bra och även halter, behövde bara höja handen så stannade han. Inte på en gång, så snabbheten ska vi träna lite mer på. Men jag tror han börjar komma upp lite från bogarna nu, man känner ganska tydligt att han lägger vikten bakåt i halterna. Tog några varv med trav och halt därifrån var lite svårare. Jag tror jag fegade lite med tanke på isen och han var väldigt pigg och ville helt inte stanna. Men överlag kändes det bra. Han var så där mysigt frostig i hela pälsen efteråt.

 

Äntligen snö! Vi har haft snö tidigare men den har inte legat kvar men nu hoppas jag att den gör det. Vi har haft väldigt halt de senaste dagarna, skriskobana i paddocken ni vet. Nu vill jag ha riktigt vinter med massa snö!

 

Igår skulle jag och Sofi rida, men hennes bil gick sönder. Då tänkte jag rida i paddocken istället, men precis när jag var på väg ut ur stallet kom Karin och Linda så jag följde med dom ut en sväng. Medan de gjorde iordning hästarna red jag lite i paddocken. Bara skritt eftersom det var is under ett tunt lager frost. Flyttade lite hit och dit bara. Jag hade glömt sätta på vristskydden från Back on track, så när vi ridit en liten bit gjorde foten ont så jag funderade på att vända hemåt, men fortsatte en bit till. Trav gjorde bara ont så jag försökte undvika det, men tölt och galopp går bra. Sen gick det faktiskt bättre även om den gjorde lite ont ändå. Är rätt less på den där foten, att en jäkla sten kan göra sån skada så länge. Jag får fortsätta använda vristskyddet, för då gör det faktiskt inte ont. Kanske att jag kan vara utan om jag ska rida en kortare stund, bara för att träna upp den lite. Guffi skötte sig iallafall bra, bjöd på några fina töltsträckor. Kändes pigg och glad att vi umgås med Ör och Salka.

Helt plötsligt blev det äntligen vinter! Jag gillar verkligen vinter, så med barnslig glädje åkte jag till stallet igår och tänkta att vi kunde rida ut och tölta. För det brukar alltid gå så bra när den första snön kommer. Skruvade på traktbrodd, lite reflexer och sen sket sig det mesta. Guffi var inte alls på humör för någon uteritt. Paddocken var för isig för att jag skulle våga mig på några snabbare hastigheter än skritt. Så nä, gårdagen glömmer vi faktiskt.

 

Idag var en mycket bättre dag. Anna Karström kom ut och skulle massera Guffi. Hon håller även på med djurkommunikation så det är väldigt roligt att titta på och man lär sig massor. Hon masserade honom i våras, då var han väldigt reserverad men idag släppte han in henne och visade sin charmigaste sida. Massor av beröm fick han också. Muskulärt kändes han bra, men han hade en del låsningar här och var. Efteråt var det som att allt föll på plats för mig. Inte konstigt det känns så konstigt den senaste tiden. Det var sån synlig skillnad efteråt och han var mjuk som smör när vi stretchade.

 

Det mest intressanta var när hon hittade skrufset han har i pälsen, hon trodde inte det var regnskållor utan något kroppen gör sig av med och vill ha ut. Hon hittade faktiskt fler utspridda över hela kroppen på honom som jag inte har märkt. Att kamma bort dom med kam var det skönaste Guffi varit med på länge, som han njöt. Hon har själv en häst som fått precis likadana. Vi pratade en hel del om mask och vi kom fram till att Guffi ska få en rensning kan vi kalla det. Och ja jag vet det där om resistens hit och dit, men efter det vi pratade om som jag har lite svårt att få ner i ord så kändes det här som en bra idé. Han ska få avmaskningsmedel två gånger med 10 dagars mellanrum och en kur med Msm, alltså svavel. Detta hade fungerat på hennes häst som även haft lite andra symtomer, men även på en annan häst hon varit i kontakt med som även hade eksem. Och det hade dessutom hjälpt eksemen att bli bättre. Jag fick se bilder tagna med en månads mellanrum och det var stor skillnad.

 

Efter två timmar åkte hon hem och vi tog en liten promenad. Det knastrade så härligt under fötterna så min barnsliga glädje över vinter kom tillbaka. Men jag vet att det ska bli varmare nästa vecka, så man får väl bara se det här som en försmak av det som kommer sen.

Jag har börjat fundera på om Guffi har fått regnskållor. Skulle inte förvåna mig med den väderleken vi haft de senaste veckorna. Men samtidigt skulle det kunna vara efter bitmärken från hans kompis eftersom de sitter som på sidan av rumpan bakom virveln, alltså inte där han brukar vara som mest blöt när det regnar. Därför tog jag lite bilder igår och tänkte att någon snäll en kanske läser här och vet? Visst har någon av dina hästar haft regnskållor Jenny? Det är helt torrt, inget blod eller var vad jag kunde se.

Den senaste veckan har inte varit den bästa, Gufif har faktiskt varit rätt tjurig så fort jag varit ute hos honom. Visst får de vara på dåligt humör precis som vi, men nu har det gått en vecka och det känns som att det är något annat som gör honom tjurig. Först funderade jag på om det var för att han var hungrig när jag lyckades åka ut precis innan fodrig. Men även igår när jag kom precis efter frukosten så var han lite småtjurig när jag red. Han kan få sina damputbrott som jag kallar dom ibland när han tycker något är jobbigt, typ ett raseriutbrott på två sekunder och sen är det bra. Men nu har de kommit varje gång och inte ens när det varit jobbigt och det känns som att han fortsätter vara tjurig efteråt. Förra veckan när hovslagaren var ute och skodde hittade vi en hovböld igen, den hade dock kommit ut och var inte alls djup. Så efter det tänkte jag att det kanske berodde på det, men nä. Så nu ska massören som var ute i våras komma så får vi se om hon märker något. Hon håller även på med djurkommunikation så han kanske har något att berätta för henne som inte jag märker.

 

Även om det mest kändes som att vi bråkade igår så var det några bra stunder. Vi var i paddocken och koncentrerade oss på framåtbjudning, jobba med ryggen, ej-betongsugga-i-trav, böja sig runt skänkeln och bara enkla grundsaker. Mycket trav blev det och någon galoppfattning, men jag har insett att jag måste lära mig att rida i igångsättningar och nedtagningar i alla gångarter. Herrejisses alltså! Det är jag riktigt usel på och jag tappar allt. Så nu ska jag träna på det så jag lär mig någon gång. Men först ska jag fokusera på lösa Guffis tjurighet.

 

När det är riktigt höstrusk ute då sitter jag gärna kvar i soffan och struntar i att åka till stallet. Och vet ni vad, jag får faktiskt inte dåligt samvete för hur ska jag kunna motivera Guffi när jag inte ens kan motivera mig själv? Nä, vi kan vila oss i form också!

 

I måndagskväll lekte vi lite i paddocken, löslongering, stretching och spring. Efteråt stod jag en stund och tittade medans Frodi fick massage och sen fick Guffi och hans grabbar byta hage igen. Nu är dom tillbaka på gården, men inte i den hage de ska gå i hela vintern än. Så nu går de i hagen brevid Tyr, Soldan och Frodi. På andra sidan är det en gång och sen en hage där Hugur och Frej går. Ovanför dom går alla stona. Först släppte jag ut Guffi själv, då stod Soldan och Spes i varsin hage och ville prata med Puffe. Dom är ju för söta. Frej blev lite upprörd och försökte gräva till Kina. Sen släppte vi ut Odinn och Andvari till Guffi och då blev det liv i hagarna. Andvari skulle visa upp sig och drog i gång Tyr. Helt plötsligt såg det ut som att Soldan sa "Men det är ju mina polare!" och de fick tydligen inte vara där. Soldan åkte på däng av Tyr och blev jagad runt runt i hagen. Jag har aldrig varit med om att valacker håller på så här, dessutom var ju stona på långt avstånd iallafall från två av hagarna. Guffi undrade mest vad alla höll på med, Odinn skulle hälsa på alla och stona dom brydde sig inte.

 

I tisdags var jag ute en kort stund och tog bara av han eksemtäcket. Jag visste att detta höstruskväder var på väg och det kändes taskigt att låta honom stå där i ett blött eksemtäcke. Förhoppningsvis behöver jag inte sätta på det igen, men vi får se hur det blir med det. Jag har fortfarande inte bestämt mig när det kommer till rakningen. Han är ju så fin i pälsen nu på hösten när solen tittar fram, han lyser rött. Under allt det röda är han grå, tråkigt grå och det blir så fullt. Men det kanske växer ut rätt fort ändå...

 

Det här med bett kan man fundera på i oändligheten känner jag. Guffi gillar som sagt bara raka bett av de jag provat och det är svårt att variera. På senaste tiden har hans vanliga raka med fasta ringer börjat åka in i munnen när de uppstår diskussioner åt vilket håll vi ska rida åt, vilket inte är bra. Jag har ett precis likadant fast med sötmalm på mundelen och det ligger där det ska, så jag vet inte riktigt vad som hänt. Det tredje bettet han har är ett fullcheek med gummi och äppelsmak på mundelen. Det här bettet går han väldigt bra på de första gångerna, men sen slutar han typ lyssna och jag skulle säga att han istället vill springa ifrån bettet. Det är ingen bra känsla och jag tror det är gummit som ger friktion i munnen på honom.

 

Så nu funderar jag på att byta ut de två bettet, men var ska jag börja? Det ska vara så snällt som möjligt och helst av allt skulle jag vilja ha ett vanligt rakt fullcheek, men det verkar inte existera. Förutom från Bombers, men så mycket pengar kan jag inte lägga på ett bett. Istället har jag funderat på ett rakt halfcheek, eller travbett som vissa kallar det.

Idag har jag varit på arbetsintervju och har sedan igår tänkt mycket på det här med egenskaper. Vad är egentligen en bra eller dålig egenskap? Många egenskaper kan ju vara både och, eller bra i en situation men dålig i en annan. Som exempel, det här med att jag alltid är väldigt uppmärksam på min omgivning (förutom när jag tittar på tv enligt sambon = okontaktbar tydligen). Det är ju väldigt bra i ett jobb, jag har koll på allt som händer runt omkring mig och kan agera utifrån det jag ser och hör. Men när jag sitter på hästryggen är det en rätt dålig egenskap, speciellt om jag rider tillsammans med någon. Guffi går ju som bäst när vi är själva och det är ju inte så konstigt när ryttare sitter och tänker på vad andra gör under tiden. Inte konstigt att han blir förvirrad och det slutar i kaos ibland. Jag har tränat väldigt mycket på detta, och när jag rider själv nu för tiden stänger jag ute omgivning tillräckligt mycket för att koncentrera mig på oss. Men det är inte helt lätt när någon annan rider samtidigt och ännu värre blir det när den andra får instruktioner av en tränare eller pratar med någon samtidigt. Då måste jag verkligen koncentrera mig på att stänga ute allt annat. Samtidigt kan det vara bra, eftersom jag märker tidigt om det kommer en bil, någon öppnar en dörr osv och då reagerar inte Guffi lika stark på plötsliga rörelser och ljud.

 

Det är samma sak med mina vanor och rutiner. Jag är en sån person som ville göra saker på samma sätt varje gång. Jag måste ta på mig vänster strumpa först, jag måste gå på toa innan jag borstar tänderna på kvällen osv. Ibland känner jag mig som Sheldon Cooper, jag har faktiskt en "my spot" i soffan där jag nästan alltid sitter och det är inte bekvämt någon annanstans i soffan. Det här kan vara en dålig egenskap på ett jobb eller när man hamnar i en situation när mina rutiner inte går att genomföra. Jag har kanske lite svårt att ha en arbete där man måste vara spontan eller det är olika rutiner hela tiden. Får jag dock göra saker på samma sätt varje gång så lär jag mig det väldigt fort. Men det är en bra egenskap när man har en häst som Guffi, för han behöver också vanor och rutiner för att bli trygg och lugn. Jag börjar alltid borsta på hans högra sida och använder borstarna i en viss ordning. Vi gör det mesta i samma ordning varje gång och det passar ju oss båda väldigt bra. En nackdel är ju dock att det kanske inte går så fort alla gånger, vi gör saker i våran takt helt enkelt så det får folk leva med.

Det här är något jag funderar på ganska ofta, främst för att Guffi tar det inte lätt att flytta. Byte stall, miljö, kompisar, rutiner osv. Han påverkas väldigt lätt när saker inte är som de brukar, men blir det en rutin vänjer han sig vid det tillslut. Det här är en av anledningarna till att jag tror att det skulle vara svårt att tävla med Guffi.

 

Jag är mäkta imponerad på folk som äger hästar som kan flytta dom och rida samma dag. Alla gör så klart inte så och det beror säkert på hur lång resa man har. Men att hästen är kollugn från första sekund den kliver ur transporten på en ny plats är ju helt fantastiskt! När man importerar en häst från Island och vissa kan rida efter bara någon vecka. Jisses, jag skulle nog låta hästen vara iallafall 1-2 månader innan jag började rida. Men det beror ju också på om hästen är inriden eller en ohanterad unghäst. En unghäst kanske man måste vänja vid grimma, ledas, lyfta på hovar osv. (Sidospår!) Jag vill inte kritisera någon annan sätt att göra på, jag tycker bara det är rätt otroligt att hästarna kan ta det med sådan ro.

 

Guffi var "lugn" i lördags när han klev ur transporten, men han var inte avslappnad. Han var nyfiken på allt det nya och uppmärksam på alla rörelser och ljud. Främst var han nog glad av att få komma ur transporten för dagen efter skulle jag inte kalla honom lugn. När han är lugn går han med sänkt huvud, frustar och går bakom mig. I söndag på väg ut från stallet skulle han nästan gå före mig, fort och huvudet högt. När vi har varit ute på små promenader stannar han ofta och tittar sig omkring, provar om vi ska vända och gå tillbaka. Är han lugn följer han bara efter mig.

 

Just för att Guffi är som han är kommer vi börja väldigt lugnt. Dessutom har han nästan stått i 2 månader och även om han gick att rida på en gång hade vi fått börja lugnt. Planen ser sån ut så att han får bekanta sig med sin flock och vara häst. Den delen tycker jag är viktigast, att han trivs i hagen eftersom han spenderar 99% av livet där så att säga. Vi har tagit några små promenader och vänjer oss vid stallet, men än så länge har han fått stå lös hela tiden. Vi har varit själva i stallet så det har gått bra, han ska inte behöva känna sig tvingad till att stå stilla när han inte känner sig trygg än. Han följer gärna efter mig när jag hämtar något i stallet. På fredag kommer veterinären och vaccinerar och kollar tänderna på honom, sen på måndag har jag tänkt tömköra om det känns bra. Sen blir det uppsittningsträning, lite lugn ridning i paddocken och runt gården och annan träning från marken. När det känns bra där blir det uteritt med något lugn sällskap.

 

Jag har ingen brådska, vi tar det i våran takt. Det viktigaste för mig är inte att rida min häst, det är att vi trivs och har roligt tillsammans. Nu tycker säkert vissa att jag låter heltokig, men det får ni tycka! Jag tänker göra så här oavsett.

 

En vecka kvar till vi åker ner och hämtar Guffi och snön och kylan har kommit. Hoppas och håller alla tummar och tår för att snön ska få ligga kvar och det är kallt nu ett tag.

 

Idag har jag umgåtts med min kära vän Linnea innan hon imorgon åker upp till Piteå igen. Vi var ute på en liten shoppingrunda så jag kunde köpa en stor plastlåda som jag kan ha mina ridkläder i på balkongen. Jag hoppas det blir bra. Har också funderat fram och tillbaka vad jag ska ha för tunna med foder i. Köpte en på Hööks i söndags på 50 liter, men på Ikea har dom de där stapelbara med snett lock som rymmer 37 och 60 liter. Jag vet inte alls hur många liter en säck Hestamix innehåller, det står ju bara i kg. Någon som vet? Efter det tog vi en timmes promenad där ingen av oss varit förut, kallt med trevligt. Nu har jag äntligen fått upp värmen igen i benen.

 

Jag har haft fullt upp den senaste tiden. Har faktiskt varit skönt att inte behöva åka till Guffi varje dag, för jag hade nog inte hunnit. Knappt haft en lugn stund. Innan jul var jag iallafall ner och hälsade på Guffi några dagar. Hovslagaren kom och skodde en sista gång, fikade och gav mig råd när jag nu måste hitta en ny hovslagare. Bio han vi gå på, utan hästarna så klart, men större delen av tiden spenderade vi i stallet och bara myste med hästarna. Det var så jäkla tråkigt väder, så man hade inte lust med något egentligen. Dessutom har han ju faktiskt vila nu, och då kan man väl få vila ordentligt. Saknar han gör jag iallafall. Sen körde jag upp min gamla lilla röda bil. Den bilen alltså, den vägrade starta när kom ner eftersom det regnat så mycket och den bara stått, lite motorvärmare så var den pigg igen. Den klarade att köra ca 40mil, men dagen efter när det regnade startade den inte igen. Suck. Nu står den hemma hos mamma tills jag får en motorvärmarplats.

 

Jag har bestämt vilket stall han ska flytta till nu. Jag hoppas det blir roligt bra, lite större än tidigare, men inte för stort så han bli stressad av för mycket männsikor. Nu är bara kruxet att det är is överallt i hagen och han ska gå med unghästar utan skor och broddar, så om det inte kommer snö fort som fan så får han inte flytta än. Stallägaren vill inte ha ihop släpp på den där isen och det förstår jag. Jag hade tänkt flytta upp honom nästa helg, vi får se hur det blir med det. Snön kom nu för tusan och ligg kvar!

Ja, det var dagens lärdom. Jag och Guffi skapar en ond cirkel ibland, någon av oss spänner sig först och sen spänner sig den andra och ingen av oss kan slappna av. Jag blir aldrig rädd, men ibland reagerar kroppen instinktivt med att bli nervös och spänd. När jag blir det, så blir ju så klart även Guffi det, eller tvärtom.

 

När jag och Frida har ridit tillsammans de senaste gångerna har det liksom inte fungerat. Serstök tjurig ihop och vägrar gå, Frida måste driva på, vifta med spö och smacka, vilket medför att Guffi spänner sig, jag spänner mig och det hela bli kaos. Idag under lektionen insåg jag att jag tänker alldeles för mycket på vad som händer runt om mig, och Guffi gör precis likadant. Så för att han ska koncentrera sig, måste jag koncentrera mig på just det han och jag gör. Inte på skällande hundar, människor som pratar, Frida som driver på Serstök osv. För bryr jag mig om det så gör även Guffi det. Jag har sagt förut att Guffi ibland gör saker innan jag knappt hunnit tänka på dom. Då är det ju inte så himla konstigt att om jag tänker på att Frida smackar på Serstök, förmedlar jag det till Guffi och han tror att han också ska öka, men samtidigt försöker jag göra något annat. Det blir ju totalt kaos av allting. Det är betydligt mycket lättare när tränarFrida står mitt i volten vi går på och hon pratar med oss, så fort hon gick därifrån flöt tankarna iväg. Men det här måste jag verkligen träna på. Så egentligen skulle jag inte sitta här och skriva detta samtidigt som jag tittar på ett favoritprogram på tvn, för då tränar jag egentligen på att göra tvärtom.

 

Iallafall, mitt önskemål med dagens träning var kontroll, för det har jag inte riktigt känt att jag haft. Vi fick en liten fyrkant innanför några bommar, men tydligen var denna pyttelilla fyrkant egentligen stor, jo tjena. Där skulle jag "över böja" Guffi runt på en liten volt, men jag hade verkligen inte kontroll på min kropp och den löpte amok. Det var verkligen inte avslappnat och Guffi fick ett litet utbrott, men Frida höll kvar så det hände egentligen inget. Den där lilla fyrkanten kändes alldeles för liten. Så istället hoppade Frida upp och jag fick bevisat för mig att han klarade av det, men hon gick ändå rätt snabbt ut på en liten volt, fast större än fyrkanten eftersom han inte gav med sig. Han testade alla sina möjliga knep att komma undan, gapa, dra i bettet, försöka rusa, men tillslut gav han med sig. När jag sen hoppade upp var han mjuk som smör och kunde böja åt båda hållen med lätthet. Vi gick sen över till skrölt på samma volt och det kändes väldigt bra, inte perfekt hela tiden men jag fick några "aha!" stunder. När vi sen bytte varv till höger uppstod dock det där problemet vi haft, han tar bettet och kör ner huvudet. När han gör så ska jag bara rida bort det, fram och flytta. Han kommer krångla emot, men jag måste lära mig att hålla kvar (absolut inte dra!) och inte ge efter.

 

Jag lärde mig helt klart eller och annat idag, väldigt viktiga saker både om mig och Guffi. När Frida red honom kunde hon skrika åt Serstök och Guffi rörde inte en muskel, så så länge ryttaren är avslappnad är han också det. Nu känns det hela mycket mer enklare och positivt, nu vet jag vad vi ska jobba på. Vi blev dessutom uppätna av en jäkla massa knott så eksemtäcket sitter definitiv kvar ett tag till.

 

Sadeln tyckte hon var för smal fram och kanalen för smal bak. Kanalen är tillräckligt bred fram, men blir smalare och smalare bak. Det har jag tänkt på själv också och tyckt att den borde ligga på ryggraden som det är nu. Att den vore för smal i bommen fram stämmer nog, för när jag tog av sadeln insåg jag att pälsen blir tillknycklad där efter varje ridning. Sadeln rör sig varken fram eller bak och det är bara där det blir märken i pälsen. Så nu börjar sadeljakten.

 

Du som orkade läsa allt detta ska ha en klapp på axeln.

 

Idag blev det en längre ridtur igen, en ridpremiär till scoutstugan blev det. Vi har gått dit förut men aldrig ridit. En riktigt bra väg att rida är det. Mycket skritt, Guffi var svettig i hagen även idag eftersom det varit så varmt, en del trav, några inklämde galopper och några försök till tölt. Även idag var han så där hård i munnen och ville inte alls jobba. Annars gick det rätt bra och det var en härlig ridtur. Tölten tog vi på grusvägen när vi var på väg hemåt igen. Det gick väl bra när de väl var tölt, men den höll vi inte länge utan bröt av till trav hela tiden. Jag får inte alls med honom, han går bara emot och vill inte alls. Även i traven vill han inte att man "tar" i honom, utan slänger bara upp huvudet. Skulle behöva en ridlektion och lite nya tips, men det blir inte som tidigast i slutet på månaden tyvärr. Någon som har några enkla tips på övningar man kan göra? Tror jag ska prova med det bettlösa tränset på tisdag och se vad han säger om det. Kanske har han något sår i munnen? Precis när den tanken slog mig under ridturen blev han helt plötsligt väldigt följsam och böjde sig enkelt åt båda håll... Jaja, annars var det en trevlig ridtur så länge vi inte försökte med något annat än bara ta oss fram.

Ibland krånglar man verkligen till det för sig själv. Jag är verkligen livrädd för ormar, bara tanken gör mig nervös. I söndags var jag i stallet helt själv och tanken slog mig "vad gör jag om det kommer en orm!?" Sen satte hjärnan fart och det gick inte att stoppa. Skulle longera Guffi så tog bara in honom och redan från hagen var han nervös. Under longeringen kändes han spänd, mot slutet slappnade han av lite, men han gjorde ett hopp upp i luften och tänkte springa ifrån mig vid ett tillfälle. Riktigt uppstressad var han då. Vilket han sällan brukar göra vid longering om det inte är något som skrämmer honom.

 

Vi gick sen ut på grusvägen och det var då jag insåg, det var jag som gjorde honom sån där. Jag gick och var nervös över ormar, klart som tusan att Guffi också blir nervös och spänd då. Jag hade inte tänkt på det först och tyckt han var ovanligt stirrig, men det hade ju en rätt simpel förklaring. Tur jag insåg det till slut iallafall.

Nej, usch. Idag vet jag inte riktigt vad vi sysslade med. Red själv ute på åkern, uppsittningen gick jättebra, inga problem. Han var rätt okoncentrerad, blev skrämd av en hare/karin/skuttande litet djur och vägrade trava. Red på en volt för att få till ett bra skritt, han var lite trippig och slappnade inte av och längde stegen. Men vi fick till det faktiskt några bitar. Men när vi skulle avancera till trav blev det bara pannkaka av allt. I vänster varv gick det, nog för att han töltade och galopperade innan traven kom så höll han traven när vi väl travade. I höger varv var det katastrof, fick göra riktigt "minhästkanintetrava-travfattningar". Långa tyglar och ställa sig upp i sadeln, men ändå började den jäveln töltgalopperatjohotjohej, vete fan vad man ska kalla det. Halt med djupa andestag och sen kunde vi trava ett varv på volten, helt utan tydgelkontakt, jippi. Skit. Men han kunde skritta på bra med ordentliga steg emellan travförsöken iallafall. Vet inte om det var underlaget som var jobbigt. Fryst åker med ett tunnt lager blött gräs ovanpå, vad tror ni?

 

Sen fick han galoppera av sig lite, men i vändningarna slängde han in den där blandningen igen, det ska vara trav innan galoppfattning och innan vi saktar av till skritt, så är det så han fick gott vänta på den där galoppen idag tills traven kom, men det gick väl till slut. Tur man är envis. Sen tog vi tölt ute på vägen, hej vad det gick! Äntligen någon som fungerade! Inga stora krav på form, men rätt tempo fick han hålla så han inte skulle slå upp i galopp. Tog en vända i trav och då fungerade det faktiskt, bättre underlag på grusvägen. En sista töltvända och då bröt han av till trav en gång, som det brukar vara, haha. Då kändes det lite bättre. Tror han är inne i en riktigt töltperiod nu, det kanske är våren som gör det? För 2 år sedan när tölten släppte första gången, vi kunde tölta mer än 2 steg i taget alltså, då tappade han också traven huxflux, så jag får väl hoppas att det är samma sak denna gång. Jag får vara glad att det går så bra med tölten, men min häst kan ju för tusan alltid trava så man blir lite frustrerad. Vi avslutade som vänner iallafall.

 

Inne i stallet igen ville inte Guffi gå in i boxen så han fick stå en stund i stallgången. Stretchade lite och bakbenen fick jag ingen hjälp mig. Antagligen hade han lite träningsvärk sen igår också. Dessutom snorade han rätt mycket, vitt tjockt snor. Visst är det inget farligt så länge snoret är vitt? Får hålla lite koll på honom, men jag glömde ta tempen. Kanske är zinken som spökar eller vårdamm?

Tur att han är den sötaste som finns.

Jag halkade in i en diskussion om bettstorlek på islandshästar. Någon blev "rädd" av att se att så många annonserade ut bett som är 12,5cm på en sida för islandshästsaker på facebook. Denna menade också att 9,5cm är standard storlek för just islandshästar.

 

Guffi har 12,5cm på sina bett och har ett rätt stort huvud med en bred nos. Han har mest raka bett, han trivs bäst på dom och han är jäkligt mycket "läppar" kan jag säga. Även om han inte har något i munnen så är det små rynkor i mungiporna. Att försöka klämma in ett mindre bett i hans mun skulle bara klämma ihop allt ännu mer och bli rätt obekvämt tror jag. Att sänka nackstycket för att bli av med rynkorna gör att bettet hamnar för långt ner. Han har helt enkelt väldigt mycket hud runt munnen.Vad jag läst mig till är det inte lika viktigt med storleken på raka bett, de kan ju inte böja sig åt fel hål i munnen, rätt mig om jag har fel. Det enda tredelade bett jag använder är också 12,5cm, det skulle nog passa lite bättre om det var 12cm, men nu är det så. Bettringar kanske skulle hjälpa lite. 11,5 blir som sagt för trångt för hans stora fläskiga läppar. Veterinären hittade heller inga sår i munnen eller andra skador, så jag tror verkligen inte att storleken på hans bett skadar honom.

 

Guffi är sån att när han inte gillar ett bett så vägrar han öppna munnen efter några gånger. När han gör det slutar jag använda bettet och testar något annat istället. Att tvinga in ett bett är helt fel! Han ska framför allt trivas med det och vara bekväm. Man får prova sig fram tills man hittar det som passar, både i storlek och att hästen trivs med det, lyssnar på en osv. Man kan säkert behöva ha olika storlekar på olika bett, bäst av allt är att prova.

 

Jag hann inte vara med i dag när veterinären var ute så Frida fick sköta det själv. När jag kom ut till stallet stod hästarna inne och Guffi såg så jäkla sur ut. Han är så söt min fluff! Han visar så tygligt vilket humör han är på, det syns i ögonen. Han verkade bli lite gladare när han fick digistivekex och sen gå ut igen.

Allt hade gått bra. De fick raspa tänderna men det var mycket mindre än vad jag trodde det skulle vara. Frida hade fått stå med hans huvud på sitt huvud. Han är bra på att höja huvudet och Frida är ingen lång person direkt. Hon hade sett på honom att han tyckte det var lite jobbigt, men han hade stått snällt och inte varit besvärlig alls.

Jag har funderat ett tag på varför Guffi bara krånglar och säger ifrån mot mig. Alla tycker han är så himla snäll, och det är han, men han uppför sig alltid med alla andra. Jag vet att det finns en liten buse där inne. Jag tror att det är för att han är trygg med mig och litar på att jag inte gör honom något illa om han inte "uppför" sig. Han har svårt att lita på människor han inte känner och därför tror jag att han skärper till sig och vågar inte göra fel, för då vet han inte vad som kan hända. Jag tror att han blivit rätt dåligt behandlad tidigare och eftersom han är den han är har han blivit sån här. Snällare häst kan man inte hitta, men samtidigt vill jag inte att han ska vara snäll för att han är rädd.

 

Guffi har dagar då han inte alls gillar att tölta och bara vill trava och andra när han tänker tölt hela tiden. Jag planerar nästan aldrig i förväg vad vi ska göra eller träna på. Dels beror det på att jag anpassar mig efter hans humör, vissa dagar är han för uppstressad att det inte är någon idè att försöka rida, pressa fram något resultat osv. Men det är också för att han har sina dagar där traven fungerar super och en annan dag när tölten är så himla lätt. Jag känner nästan på en gång när jag väl sitter i sadeln vilken gångart han föredrar för dagen, och det är då jag bestämmer vad vi ska göra för dagen.

Visst går det att tölta en riktig travdag eller tvärtom, det är inga problem men resultatet blir aldrig särskilt bra. Han är väldigt lättväxlad mellan gångarterna men det blir mer motstånd och han arbetar inte helt rätt och formen är långt ifrån stabil. De bra töltdagarna är mer sällsynta så när de väl kommer får man verkligen ta tillfället i akt och njuta, och träna den ordentligt utan att han tycker det blir tråkigt.

Har era hästar också dagar när de föredrar den ena gångarten framför andra? Är det samma gångart varje dag eller varierar det emellan dom?

Guffi har verkligen förändrats den senaste tiden. Den största förändringen blev när vi flyttade första gången, men även sen vi flyttade till dit vi är nu. Han och Serstök blev kära i varandra från första stund och är nu som ett gammalt gift par. Varför ska den ena motionera när den andra får ha det trevligt i hagen?

Guffi är mycket lugnare och nöjd med tillvaron. Det är nästan alltid samma människor i stallet som han nu lärt känna och inte blir nervös när de pratar med honom eller tar in honom från hagen osv. När vi rider är han lugn och trygg, hoppar inte till för minsta lilla och går fram nästan överallt.

Tanken slog mig efter ridturen i söndags när den gamla Guffi visade sig! Nervraket som skrämmer upp sig själv mer och mer, en liten bit i taget tills det blir för mycket och flyktinstinkterna tar över. Även om det från början bara var något litet ljud i skogen och inget skräckinjagande monster (läs älg).

Senaste gången han blev sådan var strax innan jul när vi själva promenerade i skogen och innan dess kommer jag faktiskt inte ihåg. Så jag tror att den här förändringen beror på miljön han bor i nu och att han fått en hästkompis att lite på. Det är ett litet lugnt stall med lugna människor och ingen stress. Han är som sagt inte lika trygg med bara mig, men det är helt klart bättre än för tre år sedan och målet är inte nåt än.

Han har varit så lugn och trygg den senaste tiden att jag nästan glömt hur han kan bli. Men jag blev ordentligt påmind i söndags och nu ska vi fortsätta bygga våran relation så att han alltid är lika lugn med bara mig som med sällskap.